Nu är det nyårsdagen och du behöver en god bok att krypa in under filten i soffan med, om du orkar slita blicken från Ivanhoe vill säga. Då är det bra med en bok som passar för under filt-läsning. En som utspelar sig på blåsigt och stormigt Öland kanske, och har namn efter öländskt ord för snöstorm?

Okejdå.

Johan Theorins andra bok efter Skumtimmen fortsätter på lika bra sätt som den förra. Jag är egentligen ingen deckarläsare, och de vanliga formeldeckarna brukar tråka ut mig. Theorins böcker är däremot exempel på den sorts deckare jag gillar: bra språk samt en bra historia som inte nödvändigtvis rör sig utifrån den där utarbetad polis-klyschan. Nattfåk är nog i något högre grad en mer klassisk deckare än Skumtimmen, i och med att polisen har något större roll i boken, men fortfarande är inte polisen huvudkaraktären.

Handlingen är att familjen Westin har sålt sin fina Brommavilla för en gammal gård på Öland. Gården, Åludden, har stått obebodd en tid men Westins gillar att renovera. Det sägs att gården är byggd på timmer från ett skepp som gick under i fåken för länge sedan, och att grunden kommer från ett gammalt kapell. Vistelsen på Öland blir dock inte som familjen har tänkt sig, och det går spökhistorier om gården.

Det här med spökandet är också Theorinskt, om nu något kan vara det efter två böcker. Både Skumtimmen och Nattfåk börjar i mitt tycke riktigt skrämmande men får mer realistiskt fokus efterhand. Spökhistorierna är väldigt viktiga i historien, men tar ändå inte över. Det är inte skräck, det här. Skillnaden mot till exempel John Ajvide Lindqvist är att där han placerar det övernaturliga i samtiden som att det vore verkligt och naturligt lämnar Theorin det öppet för läsaren att tolka om det är övernaturligt eller psykologiskt eller något annat.

Nattfåk är ett ypperligt exempel på mellandagsläsning: spännande, välskrivet och gör sig för ett par helgdagar då man behöver lite verklighetsflykt. Som idag, alltså.