Detta var den bok jag allra mest såg fram emot i höstens bokutgivning. Som praktiserande förskollärare och tillika deckarrecensent blev jag lycklig när jag insåg att Johan Theorins nya bok skulle komma att para dessa båda skilda världar. Tyvärr var det även det som blev det stora problemet för mig. Men det återkommer jag till.
Den 29-åriga Jan Hauger får ett vikariat som förskollärare i en stad på västkusten. Men Gläntan är inte en förskola som andra. Den ligger intill muren till Sankta Patricias regionklinik, (i folkmun kallad Sankta Psyko), ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar är intagna. På Gläntan vistas barnen för att kunna behålla kontakten med sina inspärrade föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom den källarkulvert som förbinder förskolan med kliniken.
Jan är en engagerad pedagog men gömmer också hemligheter. Som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sankta Psyko. Och vad som egentligen hände när han för många år sedan gick ut i skogen med en grupp barn, och kom tillbaka med ett barn för lite.
Klockan är kvart i tolv, ser han. Barnen sover, men magnetkortet till källaren väntar på honom.
Sankta Psyko finns därute, som ett stort berg som lockar till bestigning bara genom att finnas där. Som Mount Everest. Men det är många klättrare som dött på Everest…
Nej, det är bättre att tänka på sjukhuset som en grotta att utforska. Jan har aldrig hört talas om någon som dött i en grotta, även om det förstås kan ha hänt.
Han bestämmer sig. Viker täcket åt sidan och sätter sig upp i mörkret.
Mycket mer än så här tänker jag inte avslöja om handlingen, för detta är en berättelse som bygger på att hemligheterna står på kö. Vi får följa Jans liv under tre olika perioder. Dels som utsatt, svårt mobbad tonåring, därefter i början av hans förskolekarriär och slutligen när han tar vikariatet på Gläntan. Undan för undan mejslas Jans kamp för en dräglig tillvaro fram. Jag läser med en klump i bröstet, för detta är en bok där ondskan hela tiden ligger och lurar runt hörnet.
Det är inte bara vår vän Jan som bär på hemligheter. Fler karaktärer döljer saker som Jan med sitt iakttagande sätt nosar upp och utforskar. Detta är en historia som gör mig något andfådd. Till viss del passar det ypperligt samman med Jans otålighet men en del av mig kan inte låta bli att tro att det handlar om slarv och tidspress från författarens håll. Och nu till problematiken. Jag har inga som helst problem att svälja den osannolika fiktionen med att en förskola ska kunna samarbeta med och ligga tätt intill en klinik där våldsamma och psykiskt störda brottslingar, till och med mördare, är inlåsta. Det blir snarare en hisnande tankekullerbytta. Det som däremot hela tiden ligger som en kliande vagel är hur jobbet som förskollärare beskrivs. Jan hyllas av sin chef för att han är en så bra lekkamrat! Som förskollärare studerar du på högskola i 3,5 år och inte vill du därefter kallas för lekkamrat. Det handlar ju om att leda unga människor i deras utveckling. Vi följer en läroplan som inbegriper så viktiga saker som normer, värden, utveckling, lärande och massor av mer. Men i den förskolevärld som beskrivs här leker barn och vuxna tillsammans om dagarna. Kanske ligger problemet hos mig? Hade boken utspelat sig på ett fartyg hade jag säkert köpt det mesta med hull och hår…
Detta är en mörk, mycket sorglig berättelse som trots allt griper tag och känns angelägen.
Publicerad: 2011-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-17 22:32
9 kommentarer
Mitt största problem var också förskolebeskrivnungen. Jag har många synpunkter där och är riktigt besviken på att ingen research verkar ha gjorts. Som du säger, kanske man köpt det hela om det var en annan miljö men jag har svårt att tro man vid annan miljö skulle felbehandla den så. För det är inte bara Jan som är konstig, det mesta är det; rutiner osv. Och vilken föreståndare säger lekkamrat?
#
Intressanta frågor! Jag har aldrig jobbat på en förskola (eller dagis som de flesta fortfarande säger, rätt el fel). Förmodligen kommer jag att reagera mindre än vad du gör. Varför? Eftersom jag inte känner till verksamheten på samma sätt.
Och precis som med allting, när man vet hur verkligheten egentligen ser ut blir det problem där författaren tagit genvägar. De flesta som läser detta känner inte till hur komplicerat och betungande arbetet som förskollärare kan vara.
Och det är det som är nöten – berättelsen behöver inte vara sann, däremot måste majoriteten av läsarna känna att den är sann. Även om den är en lögn…Vilket jag förstått detta faktiskt är, sett till hur verkligheten ser ut.
Rörigt, va’? Jag har själv fått skära i detaljer ganska mycket, eftersom det inte antas matcha storyn i övrigt. Vilket innebär att jag fått ljuga för att verka trovärdig…mycket förvirrande. Men den här boken kommer jag helt klart att läsa. Innan jul i alla fall.
http://www.facebook.com/pages/Thomas-Erikson/213602578663823
#
Intressant resonemang Thomas. Och det är klart att du ska läsa Sankta Psyko. Hör gärna av dig sen och berätta vad du tyckte. Själv tänker jag läsa din bok ”Bländverk” inom kort. Önskade den också ur höstens katalog. Synd bara att jag inte kunde komma på releasen.
#
han borde ha kommit till din förskola och gjort research :=)
#
Läste ut boken nu och jag har inga dagiserfarenheter mer än som barn.
Boken kändes slapp på många sätt med platta tråkiga karaktärer och osannolika situationer. Jag blev besviken för det lät spännande med ett galet mentalsjukhus med hemliga gångar.
Nu följer lite spoilers.Â
Jämfört med Ölandsböckerna fokuserar den här på en enda ensam individ och i en sådan fokusering blir detaljer viktigare och där går det sönder.  En felcitering av Pippi Långstrump fick mig att sätta bananen jag åt i halsen. Jag äter nämligen alltid banan när jag läser böcker.
Nånstans i mitten tappas tråden med engagemang i barnen och så kommer det lite fler twister.Â
Lyfte på ögonbrynen litegrann mot slutet men så hade jag bara läst fel i en dialogväxling med vem som sa vad, så nej, det var inget spännande. Min felläsning var det däremot.Â
En huvudkaraktär vars hela driv och motiv skulle kunna neutraliseras med en enda personsökning på internet är rätt tam. Att ha en enkelriktad babyvakt pga att det var den enda typen som fanns i butiken är billigt. Det konstiga what if-kapitlet fick mig att undra om boken kanske var lite ihopsamlade kladdpapper hos författaren som stämplades ihop och hivades ut för att få mer tid att skriva om Öland. Det var som 2 sätt att avsluta historien som författaren inte kunde välja mellan.
Men den var lättläst .
#
En stor besvikelse. Jag såg verkligen fram emot denna bok men med dålig research och hoppig storry så håller den inte för mig. Inte ens tiderna för de olika arbetspassen får han ihop. Ibland är barnen vakna när han börjar sitt nattpass vid 22.00 ibland sover de djupt redan vid 20.00 ibland beskrivs eftermiddagsverksamheten som om det vore sen kväll. Jag kommer nog inte att bry mig om att läsa hans böcker någon mer gång.
#
Konstigt ändå att den säljer så bra som den gör. för sånt här borde ju sprida sig, men ändå ligger den högt upp på alla topplistor som finns.
#
Konstigt? Inte speciellt. Camilla Läckberg och Liza Marklund har båda toppat bästsäljarliatorna utan att för den delen vara begåvade författare. Dock har de som gemensam nämnare att de skriver lättlästa böcker för människor utan krav på kvalité.
Människor som inte har litteratur som intresse tenderar att köpa de böcker som redan finns lättillgängligt istället för att hitta egna favoriter. Inte med detta sagt att alla som säljer bra är dåliga författare men tyvärr är det oftast så att dåliga författare säljer bra .
Detta är självklart en grov generalisering men det är ckså en motpol till argumentet ”boken skulle inte ligga på topplistan om den inte var bra”. Fast det är väl jag som anses snobbig som kräver mer än bara en hafsig pageturner. utan några som helst språkliga ambitioner.
Vill du ha en spännande bok så läs steinar bragis KVINNOR.
#
Sanka Psyko är relativt lättläst och välskriven men den kunde vara hälften så tjock. Den långa resan mot upplösningen gör att man känner sig lurad på konfekten i dubbel bemärkelse. För det finns inget egentligt slut. Historien faller i tomma intet och en av bifigurerna får avsluta det hela, utan att man egentligen förstår vad som hände. Huvudkaraktären ”Jan Hauger” är också på tok för naiv för att verka trovärdig. De ständiga hoppen mellan dåtid och nutid blir tröttsamt i längden och jag har aldrig gillar berättartekniken vare sig i film eller i böcker. Mitt i boken börjar ”Andra delen”, vilket känns otroligt pretentiöst med tanke på att andra delens första kapitel jackar direkt in i det sista i ”Första delen”. Sen tuffar handlingen vidare på exakt samma plats så ”Andra delen” blir därför bara ett tomt samlingsnamn på resten av kapitlen.
I slutet finns också ett kapitel som är på låtsas – ett mycket märkligt beslut av Theorin och som jag aldrig någonsin stött på tidigare.
Det blir en svar 2/5
#
Kommentera eller pinga (trackback).