Recension

: Skumtimmen
Skumtimmen Johan Theorin
2007
Wahlström & Widstrand
9/10

Åh Öland, Öland

Utgiven 2007
ISBN 9789146215806
Sidor 397

Om författaren

Johan Theorin är född 1963 i Göteborg. Han debuterade 2007 med spänningsromanen Skumtimmen, som utspelade sig på norra Öland, liksom de övriga tre romanerna i Ölandskvartetten. Krönikan om Jarmaland är en planerad fantasyserie för mellanåldern där den andra delen gavs ut 2019.

Sök efter boken

Jag hade nästan glömt att jag ju faktiskt vet varför alla läser deckare. När jag läser "Skumtimmen" kommer jag på det igen. När deckare är som bäst är de ju så sjukt bra, närmast beroendeframkallande. Jag längtar hem från jobbet för att läsa, och när jag väl läser så sker det i 70-sidorssjok, utan att tröttna, nästan utan att märka att tiden går. Såhär i efterhand lider jag av abstinens, kan inte förmå mig att börja på nån annan bok som inte har det där drivet i sig. Och det är det få som har.

Förlaget kallar inte "Skumtimmen" för en deckare, trots det är det den bästa deckare jag läst på år och dag. Kanske är det det som är grejen. För de riktigt bra deckarna har allt som andra riktigt bra romaner har också, plus ett mysterium som sakta rullas upp. I "Skumtimmen" handlar det om en sexårig pojke som försvann för mer än tjugo år sedan, en tidig höstdag i dimman på Alvaret. Hans kropp återfanns aldrig, och ingen vet säkert vad som hände honom. Hans mor Julia befinner sig fortfarande i en slags depression när hennes far, pojkens morfar Gerlof, ringer från Öland och vill att hon ska komma. Gerlof är gammal, bor på ålderdomshem och lider av allsköns krämpor. Men han och hans gamla vänner från den lilla byn Stenvik där de bott, har funderat fram och tillbaka på pojkens försvinnande. Och när de börjar se konturerna av ett händelseförlopp vill Gerlof dela det med Julia, lägga de sista pusselbitarna tillsammans med henne.

Parallellt med deras långsamma – Gerlof har problem med att gå och blir snabbt trött – turer i den öländska närmiljön så skildras också Nils Kant, en man närmast mytisk på Öland, död och begraven sedan länge men ändå misstänkt för att ha haft något med pojkens död att göra. Nils Kant var en våldsam man och i korta klipp får vi bakgrunden till hans rykte och öbornas rädsla för honom. Han må ligga begravd på Marnäs kyrkogård, men i människors tankar och sinne vandrar han fortfarande på Alvaret, den plats där han kände sig som mest hemma.

Alvaret och den öländska naturen är centrala i romanen. "Skumtimmen" är tänkt som första delen i en kvartett böcker som ska utspela sig på Öland vid olika årstider, och det här är höstboken. Men temat begränsar sig inte till den rent vädermässiga höst som vindpinad och folktom är verklighet på Öland, utan finns också i ett slags vemodigt efteråt som ön lever i permanent. Gerlof var en gång fiskare, i hans hemby fanns en gång en hel kader med båtar och ett stenbrott som sysselsatte mängder med människor. Idag bygger öns industri på säsongsbetonad turistnäring, och det enda som finns kvar av det gamla Öland är människors minnen och erfarenhet. Gerlof och de andra åretruntboende på ön befinner sig också de i en slags livets sakta sluttande utförsbacke, ja kort sagt: på livets höst. Det är mycket fint skildrat.

Och så är det det där med skumtimmen. En dagens höst skulle man kunna säga, timmen i skymningen när saker ter sig litet mer overkliga än annars. På det gamla Öland berättade man historier i skumtimmen, ofta oförklarliga och otäcka. Som historien om Jens försvinnande eller Nils Kants vandrande på Alvaret. Nu när Gerlof berättar historien till slutet låter han det ta den tid det tar, precis som Johan Theorin. Och när man som Julia blir otålig på till synes meningslösa utfärder till gamla affärer och intetsägande dialoger med bensinmacksföreståndare som Gerlof envisas med att genomföra så ska man minnas att komplexitet är en av de saker som gör en historia riktigt bra. Att låta det vardagliga och obetydliga bli en del av berättelsen utan att drabbas av deckarsjukan där det aldrig blir mer än utfyllnad. Det får smälta in och verka, och man känner därmed historien och karaktärerna så mycket bättre. Eller som Gerlof säger:

"Jag är inte märkvärdig", sa han. "Jag tror bara att det är bäst att berätta historier i sin egen takt. Förr tog man sig alltid tid för historieberättandet, nu ska allt gå så fort."

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2007-06-07 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-07 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2517

2 kommentarer

Jag har haft samma omvälvande bokupplevelse som Alice. Jag satt, låg och gick omkring och läste boken i lägenhten den gångna helgen och släppte den motvilligt ifrån mig när något annat påkallade uppmärksamheten. uppmärksamheten.Bara igenfallande ögon och slappnat grepp om boken gav en stunds nattsömn. Genre: Roman vid första mötet, men kriminalroman av bästa sort efter några sidors läsning. Författaren har en sällsynt förmåga att ge personerna kött och blod! Ölandsvinden susar och Alvaret doftar!
Jag har många somrar cyklat och gått på den sedan länge övergivna järnvägsvallen, men nu har jag äntligen fått åka en stund med tåget på Ölands Järnväg, tack johan Theorin! Augustpriset?

Ossian Oregistrerad 2007-08-07 13:17
 

[...] som har skrivit om den här boken: Pocketblogg Ljudboken Bokbloggen Malin Hallinbloggar Dagensbok SvD DN Dela denna:E-postDiggTwitterFacebookSkriv utLinkedInRedditStumbleUponLike this:GillaBli [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?