Deckare är bra. Engelska deckare är bättre än amerikanska. P.D James skriver bättre engelska deckare än de flesta andra. När jag fick den här boken i min hand sögs jag in i den och var tvungen att läsa ut hela, på en gång. Det blev inte mycket gjort den dagen…mot slutet var jag så trött att jag knappt kunde hålla i boken, men jag kunde bara inte sluta läsa! Det var så spännande! På riktigt!

I mördarens rum är inte någon rafflande actiondeckare. Den puttrar lugnt på framåt, och personer och dialog tillåts ta plats på ett sätt som gör att iallafall jag känner det som om jag förflyttats rakt in i Regent’s Park, som om jag står utanför Dupaynemuseet och åser det morddrama som rullas upp där.

Viss kritik har riktats mot P. D. James för hennes konservativa åsikter och kritik mot sådan som hon anser omoraliskt, men jag vet inte. Det störde inte mig.

Dalgliesh är som vanligt hjälten, även om han mer och mer får stå tillbaka för Kate Miskin, den snabbtänkta, unga kvinnliga polisen. I just den här boken är Dalgliesh kär och det är bra. Man unnar honom det.

En del av P.D. James styrka är just den, att hon genom sina personskildringar får sina karaktärer att verka levande. Miskin och Dalgliesh är levande för mig, och alla andra P.D. James-fans.

Lästips! Lästips! Lästips!

Kanske i vårsolen på balkongen med en kopp Twining’s Earl Grey…