Jane Austen skrev oförglömliga romaner, men mig veterligen besökte hon inte samma historia flera gånger. Därför är det svårt att föreställa sig att hon själv skulle ha skrivit en fortsättning på berättelsen om Elizabeth Bennet och mr Darcy. Nu har deckardrottningen P.D. James gjort det i stället.

Det var med stora förväntningar jag började läsa boken, som utspelar sig sex år efter Austens storverk. Elizabeth och mr Darcy har fått två söner och livet flyter på i det stora godset Pemberley. En bit in i boken börjar jag undra för vem den egentligen är skriven. Är målgruppen Austens fans? I så fall, varför tråka ut oss med långa beskrivningar och återberättande av vad som hände i Stolthet och fördom? Chansen är ganska stor att vi inte har glömt det. Eller är den tänkt att locka nya läsare, som inte har läst Austen? Varför då överhuvudtaget skriva en fortsättning på Austens bok, i stället för att skapa en helt ny värld, befolkad med egna karaktärer? James är en mycket kompetent och populär författare som har skrivit massor med egna böcker som läsarna har tagit till sina hjärtan.

Hur går man då tillväga när man vill skriva en fortsättning på en bok som Stolthet och fördom? Det bästa är nog att göra som James och helt enkelt byta genre, för att på så sätt bryta med ursprungsberättelsen och göra något helt nytt. Eftersom James är något av en mästare på detektivromaner faller det sig naturligt att hon skriver en deckare. På Pemberley pågår förberedelserna inför Lady Annes bal för fullt, när den oinbjudna lillasystern Kitty dyker upp, helt hysterisk. Hon har färdats tillsammans med sin make mr Wickham och dennes vän kapten Denny för att våldgästa balen. Efter ett gräl mellan de båda männen försvann Kapten Denny in i skogen, tätt följd av Wickham. Sedan hördes en skottlossning och ingen av dem har synts till sedan dess. Mr Darcy samlar genast ihop ett antal mannar och ger sig ut i skogen för att leta efter de båda männen. Kapten Denny hittas död och mr Wickham blir huvudmisstänkt. Konstigt nog är det själva deckargåtan som är berättelsens svagaste punkt. Den förmår aldrig riktigt gripa tag och det blir aldrig riktigt spännande.

Det är väldigt tydligt att James kan sin Austen och hon känner karaktärerna väldigt väl. Därför gör många av dem det man skulle förvänta sig. Ändå känns de inte som Austens karaktärer. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer bleknar bilden av framför allt Elizabeth. Austens Elizabeth är en stark, intelligent, kvicktänkt, frispråkig och rolig karaktär, som man inte kan låta bli att tycka om. I den här boken är hon mer utslätad och mild, hon har nästan blivit en kopia av sin godhjärtade men mesiga syster Jane. Är det livet som hustru och mor som har förändrat henne, eller är förändringen James verk? Mr Darcy i sin tur har i den här boken fått ett större djup och visar mer osäkerhet, men jag tror knappast att Jane Austens hjälte hade stått och kräkts i en rännsten på grund av chock eller skräck.

Egentligen är det väldigt orättvist att jämföra Austen och James, men skriver man en fortsättning på ett av världens, i mitt tycke, största mästerverk, får man nog finna sig i jämförelsen. Austen har ju en enorm fördel i att hon levde i den värld och den tid hon beskriver, så språket var inget hinder för henne. James har lyckats ganska bra med att få till 1800-talsspråket, men kanske varit lite för ivrig med att lägga till tidstypiska detaljer. Austen fick ta emot en del kritik för att hennes böcker rörde sig i en ganska snäv sfär, och för att hon inte placerade dem i ett geografiskt eller historiskt sammanhang. Hos James är omvärlden mer närvarande, till exempel berättar hon om kriget som bland andra mr Wickham kämpat i, istället för att bara komma med antydningar. En annan stor skillnad mellan de båda böckerna är humorn och ironin. Epitetet ”Den ironiska generationen” må ha fötts under 1960- och 1970-talen, men Austen kunde det där med ironi långt innan dess. Den dimensionen saknar jag nästan helt i James bok, ända tills mr Collins och Charlotte Lucas gör en välkommen entré. James tolkning av mr Collins är helt klockren och ger mig också det enda skrattet under läsningen. Den elaka Lady Catherine de Bourgh gestaltas också bra. Det är de mer älskade karaktärerna som James inte lyckas lika bra med …