Brevromaner har, med viss rätt, fallit ur det litterära modet. På Jane Austens tid spelade de en betydligt större roll. Men det är en svår genre, åtminstone förefaller det så när man läser Lady Susan.

Jane Austen skrev sex romaner, det är vad man får lära sig. Men det finns alltså andra verk, och brevbagatellen Lady Susan hör till dem. Romanen innehåller brev av en rad karaktärer och kretsar kring titelpersonen, hennes förtryckta dotter och deras äktenskapsplaner.

Som änka utan större tillgångar än dottern, det egna förnuftet och förmågan att charma och dupera har Lady Susan att säkra sitt uppehälle och sin framtid med de medel som står henne till buds. I likhet med syskonen Thorpe i Northanger Abbey eller Wickham i Stolthet och fördom tar hon sig fram genom det mest skamlösa ljugande och manipulerande. Hon våldgästar släkt och bekanta, hon snärjer män och krossar äktenskap och förlovningar bara för att det roar henne för stunden.

Jane Austens samtid hade förmodligen vänt sig emot en så omoralisk hjältinna. ”Antihjältinna” vore kanske rättare. Men det är kanske främst konstruktionen och karaktärerna som aldrig riktigt fungerar och det är svårt att riktigt engagera sig i någon. De olika perspektiven i brevsamlingen hade kunnat bli något, hade kanske i någon mån kunnat kompensera för den kvicka, sarkastiska berättarröst vi är vana vid i Austen-romaner.

Det känns heller inte trovärdigt att samtliga brevskrivare fokuserar sitt intresse så helt på Lady Susan och hennes förehavanden. Så är det ju sällan – var och en är vi ju huvudpersoner i våra egna mer eller mindre intressanta berättelser. Jämför med till exempel den förträffliga mrs Allen, Catherine Morlands följeslagerska i Northanger Abbey, som är alltför upptagen av muslin och priset på spetsar för att alls ta notis om sin unga skyddslings kärleksbekymmer.

Fay Weldon, den enda jag stött på som verkligen uppskattar Lady Susan, gör det, så vitt jag begriper, därför att Susan är en stark kvinna som ser till att ordna det för sig trots begränsade juridiska och ekonomiska möjligheter och därför att hon anser att familjen Austens konventionella ogillande satte stopp för projektet. Författaren tycks också ha gett upp romanen – strax efter vändpunkten lämnar hon brevformen och bara sammanfattar slutet med de sedvanliga belöningarna och bestraffningarna. Det är som om luften gått ur alltsammans.

Den omoraliska Susan blir därför bara vagt underhållande, de rättrogna människorna är endast bekymrade och tråkiga, och det finns egentligen ingen anledning att bry sig om någon av dem. Lady Susan hade säkert mycket väl kunnat utvecklas till en livskraftig och vansinnigt underhållande karaktär, även om tanken förefaller en smula ahistorisk. Sådana sprudlande antihjältinnor skrevs ju inte på Jane Austens tid, och görs det knappt idag heller.

Lady Susan förblir ofullgången och Susan själv framstår som en austensk bifigur som av misstag fallit ur och fått sin egen roman. Nog kan man tänka sig böcker med Lady Catherine från Stolthet och fördom, mr eller ms Elliot från Övertalning, general Tilney eller John Thorpe från Northanger Abbey som huvudpersoner. Men förmodligen inte böcker av Jane Austen.