I den här boken fortsätter Mats Adolfsson med andra delen i sin trilogi om "svenska uppror" genom historien. I den här boken har vi hunnit fram till tiden 1500–1600-tal. Maktkampen tronpretendenter emellan under Sveriges första år som nation tar upp en ganska stor del av skildringen. Några av de mer välkända upproren – som Dackefejden i Småland, klubbekrigen i nuvarande Finland och snapphanefejderna i Skåne – får också de mycket utrymme, precis som man kan förvänta sig. I övrigt uppmärksammas, precis som tidigare, många mindre kända händelser – allt ifrån de många Dala-upproren, till uppror i de svenska kolonierna i Amerika.

Bokens upplägg och stil är exakt som i första delen av serien (se länk till vänster). Men även om Adolfssons definition av begreppet "uppror" var oerhört vid redan i seriens första del, så vidgar han det ännu mer här. Nu väljer han att också skildra förföljelser av minoriteter, eftersom de många gånger kunde ta "upploppsliknande" former, som författaren skriver. Men det gör också att begreppet uppror därmed blir så urvattnat att det närmast förlorar sin mening.

Visst är det alltid svårt att dra några helt perfekta gränser, men i det här fallet töjs gränserna kanske lite väl mycket åt flera håll. De mer genuint "folkliga" upproren får nämligen också i ganska hög grad stå tillbaka för maktkampen om den svenska kronan: Gustav Vasa gentemot danskarna, Johan III mot Erik XIV, och så vidare. Flera av de mer välkända folkupproren (som exempelvis snapphanarna) utnyttjades ju också av olika sidor i kampen om kronan. Det gör dock att Adolfssons bok i hög grad kommit att likna den konventionella skildringen av Sveriges historia.