Alla länder i Europa – Sverige inkluderat – deltog i slavhandeln på Afrika. Vår svenske kung Gustav III hade av den franske kungen fått sin egen lilla privata ö i Västindien, S:t Bartolomei, några år innan den franska revolutionen. Ön hade få naturresurser, men en sak hade den – en naturlig djuphamn. Vid den här tiden var det en viktig tillgång, eftersom det betydde att ön, och staden Gustavia som etablerades där, kunde bli en transithamn för djupgående fartyg.

Det i sin tur medförde att Sverige kunde bli en slavhandelsnation av rang – som mellanhamn mellan Nordamerika/Kuba och Afrika. Den svenska kronan gjorde sig en redlig slant på den ljusskygga hanteringen, ett kapitel som allt för ofta uteslutits ur den svenska historieskrivningen.

Men det är inte bara den svenska historien som är förljugen. Även afrikanernas historia, och deras perspektiv, osynliggörs ofta i historieskrivningen. Det försöker den här boken råda bot på. Vad betydde slavhandeln för de afrikanska samhällena? Vilka konsekvenser fick den där? Och hur kommer det sig att afrikaner kunde medverka till att sälja sina egna fränder? Det är några av de frågeställningar som den jamaicanska historikern Anne Bailey, som själv har rötter i Afrika, försöker reda ut.

Boken bygger i hög grad på den muntliga tradition av historieåtergivning som finns i Afrika, eftersom de skriftliga källorna som finns är få. Det medför dock en rad källkritiska problem, som måste hanteras – allt ifrån hur man skall datera olika händelser till frågan om trovärdighet. Det är dock ibland lite svårt att veta om/vad Bailey baserar sina resonemang på (om hon har någon källa, eller om det är mer teoretiska resonemang).

Trots de problemen är det en oerhört välskriven och intressant bok. Den vittnar om de oerhörda konsekvenser som slavhandeln fick för de afrikanska samhällena, konsekvenser som många gånger levde kvar långt efter att slavhandeln upphörde. Det här är en viktig bok om några av alla de som exkluderades ur den officiella, västerländska historieskrivningen.