Det är abstinensen efteråt som får mig att tänka att P D James faktiskt lyckats. Den där vaga irritationen som infinner sig när någon av Jane Austens romaner slagits igen för den här gången, missnöjet med att inte verkligheten är fullt så där välformulerad, skarpögt kvick och poetiskt rättvis som romanvärlden.

Deckardrottningen P D James är inte den första att ge sig på något så vanskligt som att skriva en fortsättning på Austens Stolthet och fördom. Bara Emma Tennants rent pinsamma Pemberley borde avskräckt mig från alla försök för decennier framöver. Men där Tennant framstår som någon slags misslyckad wannabe gör James något helt annat.

P D James försöker inte vara Jane Austen. Hon använder sig av Austen, men gör sin egen grej, det hon är bra på. Hon använder sig av Austen och hon gör det med respekt, med psykologiskt djup och finurlig, lågmäld humor. Det här är inte någon kärlekshistoria som försöker upprepa Stolthet och fördom, det är en deckare som råkar utspela sig i samma miljö och ha samma karaktärer som Austens kanske mest älskade roman.

Sex år har gått sedan Elizabeth och Jane fick sin Mr Darcy respektive Mr Bingley. Systrarna är nu tryggt hemmastadda på varsitt gods på lagom avstånd från varandra, och de båda familjerna har samlats på Pemberley kvällen inför den årliga balen. Då tonar en droska, framförd i vansinnesfart, fram ur höstrusket. Ut nästan ramlar den oinbjudna lillasystern Lydia Wickham, gift med Darcys ärkefiende, hysteriskt ylande om ond bråd död. Samma kväll hittas liket i Pemberleys skogar.

Det blir en brottsutredning i ett annat tempo än man kanske är van vid, fjärran från snabba klipp, hetsiga förhör och högteknologiska brottsplatsundersökningar. Det här är klassisk, brittisk deckare med mer relationer, sociala hierarkier och små grå celler än action, och därför fungerar också kombinationen av Austen-land och James-intrig så oväntat bra.

Death comes to Pemberley kommer knappast att förändra ditt liv, men James språkliga finess är ytterst trivsam läsning – vill man ha en svensk översättning kommer den förresten till hösten – hon utvecklar Austens karaktärer på ett sätt som känns trovärdigt, och kastar in en och annan rolig referens även till andra Austen-romaner.

Austen lämnade ju alltid sina huvudpersoner lyckligt framme vid altaret och själv gifte hon sig aldrig. Lady James däremot har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn och fastän hennes berättelse inte primärt fokuserar på äktenskapet får hon det bara i förbifarten att framstå som på en gång tryggt och sexigt, och det slår mig att få författare egentligen lyckas, eller alls har ambitionen, att göra just det. (Det är möjligen lättare med en hel stab av tjänstefolk?) Sexigt, ska kanske understrykas, utan att någonsin faktiskt följa sina karaktärer in i sovrummet. Säkert behöver ingen läsare precis hjälp med att föreställa sig Mr Darcy i sängen, och att båda författarinnorna överlåter sådant till less is more-effekter känns fullkomligt riktigt.

Man ska väl inte överdriva Death comes to Pemberleys förtjänster. Den är, som sagt, inte på något sätt en revolutionerande upplevelse. Samtidigt är jag inte säkert på att nöjet att återse Jane Austen-land, även om det förstås aldrig kan bli mer än ett potentiellt sådant, verkligen kan överdrivas.