Utgiven | 1992 |
---|---|
ISBN | 9119213212 |
Översättare | Nenne Runsten |
Först utgiven | 1975 |
Han hette Leif Panduro och ett genomgående tema i hans litterära produktion, förutom en uppsjö TV-dramer och teaterpjäser, också ett tjugotal korta romaner, är just problematiken kring vad som är udda och tokigt eller vem det egentligen är som är galen.
Hösnuva är en av dom sista romanerna som Panduro skrev. Boken gavs ut 1975, jag har läst en svensk översättning av Nenne Runsten som Pan Norstedts gav ut 1992.
I Hösnuva är det domaren Hans Erling Herzberg som är berättelsens epicentrum. Det är kring hans värld som allting snurrar. Och det är hans värld som slutligen störtar samman.
Eller gör den det?
Redan i bokens inledning får vi möta domaren på väg att kasta sig i Öresund för att låta sig drunkna. Sedan rullas skandalen upp.
Panduro berättar med en flyhänt lätthet i sitt språk. Han målar med små medel upp dom förkrympta danska övre medelklass-själarna som röker sina cigarrcigaretter och sveper sina Red Label-groggar i sitt Arne Jacobsenmöblemang, samtidigt som dom är otrogna med grannar eller andra nära bekanta. Ofta i vad som skulle kunna kallas "korsvis befruktning".
Leif Panduro befolkar och besjälar dom designspäckade 60- och 70-talsmiljöer som idag är så populära. Vänsterprasslen, som är en till synes självklar följd av den småborgerliga och äktenskapliga ledan, bedrivs också i sann 70-talsanda fullkomligt öppet.
Stefan Demert skrev i sin "luringvisa" en gång (i slutet av 60-talet!) ungefär så här: "Domarn’är en luring, domarn’ är en luring, här dömer han en kvinna för lösdriveri, själv är han inte noga vems säng han ligger i…."
Domaren i Panduros berättelse hamnar också därhän att han tvingas döma sin älskarinnas älskare för att denne förföljer henne. En rad andra uppträdanden i rättssalen, och en del slarviga uttalanden av hans fru, ger domaren snart ett rykte om sig att ha blivit galen. Klassiska symptom på galenskap, som till exempel förföljelsemani, uppträder. Skumma figurer blåser cayennepeppar i nyllet på domaren. Det viftas bort som hösnuva. Slutligen inser han själv att han måste vara galen. Det är då han tar steget fullt ut.
Detta är hela essensen i Panduros produktion. Domaren är en representant för dom svaga människorna som oftast spelar huvudrollen hos Panduro och som nästan också uteslutande är offer för det samhälle som dom samtidigt på något sätt gör uppror emot. Domarens uppror kommer först när han beslutar sig för att ta livet av sig.
Panduros personer har alltid betraktats som galna, gärna i betydelsen roande, men knappast skojiga. Det är precis lika rätt att kalla hans romanfigurer för tragiska. De är helt enkelt Chaplinfigurer.
Panduro skriver: "När domaren någon gång grubblade över sin tillvaro, fick han med tiden en egendomlig känsla av melankoli och sorg. Därför grubblade han inte särskilt mycket över sin tillvaro."
Lika väl som man älskar Chaplin, denna välmenande men oftast misslyckade och bortkomne karaktär, lika väl fäster man sig vid Hans Erling Herzberg. Hösnuva är inte bara en av Panduros sista romaner. Den är i mitt tycke också en av de bästa.
Publicerad: 2004-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 14:24
5 kommentarer
Det är dags att återuppväcka Panduro. Han förtjänar en större publik!
#
definitivt, skit i traditionerna!
#
Vill bara hålla med övriga som har komenterat denna. Läs och njut!
#
[...] läser Panduro * Om Panduro (danska) * Bokblomma om ”Skit i traditionerna” * Om Panduros bok ”Hösnuvan” * Så klarar du [...]
#
”skit i traditionerna”
Detta låter hemskt dumt.
#
Kommentera eller pinga (trackback).