Stephen King missbrukade under större delen av åttiotalet både alkohol och droger, men efter en intervention från vänner och familj sökte han hjälp och lyckades bli fri från sitt missbruk. Karriären påverkades egentligen aldrig då han skrev flera av sina främsta verk som missbrukare men samtidigt har han sedan han blivit nykter och drogfri fortsatt skriva. Ett ”missbruk” som verkar svårare för King att ta sig ur är det som skräckförfattare. Även när han nu har skrivit en deckarsvit.

Det måste nog sägas på en gång: Sista vakten bör inte läsas fristående. Gör man det utan att ha läst Mr Mercedes och Den som finner kommer man att bli besviken. Tyvärr blir man det ändå, men med dem i bagaget så sätts i vart fall de två första delarna ihop till en sammanhållen enhet. En helhet där det totala resultatet är bra, även om denna avslutande del tveklöst är kedjans svagaste länk.

Det som håller samman hela serien är det fasansfulla vansinnesdåd som inleder den första boken. En händelse av exempellös grymhet som inte bara drabbar de direkta offren utan även skapar en utgångspunkt för ett flertal personer med varierad relation till händelsen.

Huvudpersonen är den pensionerade kriminalaren Bill Hodges som innan han gick i pension arbetade med (såklart) just det fallet. Hodges är ganska mycket en stereotyp av den pensionerade kriminalaren, men man får uppfattningen att det är ett mycket medvetet val från författarens sida då det försätter läsaren rakt in i deckarvärlden trots att det står Stephen King på bokens rygg. Fallet klarades naturligtvis inte upp och som alla lite schabloniserade f.d. kriminalare gnager det i hans medvetande. Men så startar en händelsekedja där han plötsligt inte längre är pensionären Bill Hodges utan privatdetektiven Bill Hodges och får med sig ett litet persongalleri kring sig som hänger med i hela trilogin. Och en lösning på det tidigare ouppklarade fallet, om än inte ett som är helt och hållet tillfredsställande för Bill.

I den andra delen, Den som finner, ligger händelserna från första delen mer i bakgrunden även om många beröringspunkter finns. Här rör sig mysteriet kring litteratur, där ett gammalt mord på en påhittad, lite J.D. Salinger-influerad författare visar sig ha olösta bottnar. Bottnar som via en tonårig pojke leder till ännu ett fall för Bill Hodges.

De första två delarna kan läsas fristående och här finner man inga spår av det övernaturliga samtidigt som King behåller sin utmärkta förmåga att skapa bra karaktärer och gestalta det samtida Amerika utanför storstadsmetropolerna (dock måste det påpekas att romanerna inte utspelas i en småstad i Maine, utan i en icke namngiven mindre storstad i Ohio). Och naturligtvis genom att skapa spänning. Tyvärr faller saker ihop lite i den sista delen där övernaturligheterna ändå smyger sig in i bilden, och det samtidigt som deckarförfattaren King saknar mycket av det mystiska som skräckförfattaren King behärskar så väl. Bill Hodges är ju f.d. kriminalare och hans krav på att exakt och metodiskt kunna redogöra för vad som skett blir en tråkig miss-mash där inga lösa trådar eller tvivel finns kvar för läsaren. Inte minst i en uttalad deckare så borde inslag av övernaturlighet lämna just det lite öppet för tolkning, mer X-files och mindre Agatha Christie när lösningen redogörs!

Nej, det är lite tråkigt att se hur han under dryga två böcker till synes helt lämnat sitt missbruk, men att han ändå trillar dit just som man tänker att han inte bara klarar av utan faktiskt också gör sig bra som deckarförfattare. Samtidigt är det ju ändå som missbrukare man allra helst vill ha honom: inte sovandes över ett skrivbord fullt med spritflaskor, tabletter och marijuanafimpar men som den skräckromansmissbrukare inget Minnesotaprogram i världen kan råda bot på.