Recension

: Flyktingfängelser
Flyktingfängelser: En antologi om Migrationsverkets förvar Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz, Tove Stenqvist (red.)
2016
Verbal
7/10

En direkt uppmaning

När jag såg Anna Perssons och Shaon Chakrabortys guldbaggebelönade dokumentärfilm Förvaret var det första gången jag hörde talas om Migrationsverkets låsta institutioner där människor frihetsberövas i väntan på att utvisas. Jag gissar att det är så för många, att den här delen av myndighetens verksamhet inte är något gemene man har koll på. Antologin Flyktingfängelser föddes enligt redaktörerna Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz och Tove Stenqvist som ett svar på den ”tystnad som omger förvaren”. En känsla av att ett synliggörande av vad som faktiskt utspelar sig där skulle skapa ett starkt motstånd.

Och nej, det är ingen objektiv genomgång som presenteras. Redaktörerna är redan i förordet tydliga med att de motsätter sig förvarens existens. Med antologin vill de inte bara ge kunskap om förvaren utan också väcka opinion mot dem. Sista texten är en anonym skribents direkta uppmaning till läsaren att ansluta sig för att hjälpa förvarstagna personer att rymma, gömma sig, samla material till överklaganden eller få en chans att säga adjö ordentligt.

Formen är något spretig. Vi får en historisk bakgrund, utlåtanden från jurister och forskare, texter av aktivister och anhöriga. Plötsligt kommer ett kapitel med dikter. Mest drabbande är såklart vittnesmålen från personer som upplevt att vara förvarstagna. Förvaret beskrivs som ett fängelse där ”fångarna” hamnat utan att veta varför. Någon som får fängelsestraff har gått igenom en rättegång och fått sin dom nedskriven. De förvarstagna berättar om hur de hämtats i sina lägenheter eller stannats på gatan och sedan körts direkt till förvaret, för att där få veta att de ska ”deporteras”.

Här finns också berättelser om personal som verkar gå igång på sin maktposition, som skrattar åt de förvarstagnas oro och vad de menar är ”spelade” hälsoproblem, och som kan bestraffa med isolering för minsta antydan till motstånd. En av de texter som upprör mig mest handlar om sjuksköterskan som vägrat ge en diabetessjuk person den behandling hen behövde. Trots att blodvärdet flera gånger låg över 20 kunde hon säga ”Se dig i spegeln, du mår bra”. Först efter en lång tid med skyhöga värden och ignorerade önskemål om en egen blodsockermätare markerade den sjuka genom att framföra sin kritik, ”sa några mindre trevliga ord, gjorde ett symboliskt spottljud och lämnade rummet”. Någon timme senare kom polisen och förde hen till ett häkte, anklagad för att ha spottat på sjuksköterskan.

”Historien är full av kvinnor och män som bara har gjort sina jobb, som inte har ifrågasatt” skriver Simon Felix Adler i texten ”Mjuka ord och deportationer”. Det här är en antologi som inte bara sätter ljuset på förvarsverksamheten, utan också ställer frågor om vad som ska värderas mest: en människas liv eller Sveriges gränser. Hur långt ska vi följa lagar och regler utan att ifrågasätta?

Daniel Mårs

Publicerad: 2017-02-03 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-01 10:31

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6839

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?