Det finns något djupt vemodigt i att ta sig an den sista delen i en serie, speciellt när de tidigare två har varit så vansinnigt välskrivna. Jag läste Miss Peregrines hem för besynnerliga barn samma år som den kom ut på svenska 2012, vilket innebär att jag har burit med mig Jacobs, Emmas, Miss Peregrines och de andra karaktärernas öden i över fyra år. Även om de har varit med mig mer eller mindre aktivt över åren skapar tid relationer. Dock fortsätter uppföljarna Spökstaden och Själarnas bibliotek direkt där den föregående slutar och skulle därför vinna på att läsas i sträck.

När jag läser fantasy eller böcker med övernaturliga inslag är trovärdigheten och samhällsbygget kring berättelsen den mest avgörande faktorn. Så länge berättelsen är realistisk i den värld som den utspelar sig i kan den vara hur skruvad eller magisk som helst. Det jag har gillat allra mest med böckerna om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn är just trovärdigheten. Att dessa barn har levt i hundratals år, att de alla har varsin förmåga och att de hotas av tomgastar och väsen är en självklarhet för att det finns en bakgrundsberättelse om besynnerlighetens historia. När allt ska få en uppgörelse i den här sista boken Själarnas bibliotek får just historien en avgörande del.

I de två första böckerna i serien är en av de parallella tiderna åren kring andra världskriget, vilket ger ett extra berättarperspektiv till den utsatthet som de besynnerliga barnen med sina udda förmågor lever med. I den sista boken har berättelsens nu flyttats till sent 1600-tal i London och den absolut fattigaste och smutsigaste platsen Devil’s Acre. Det är dit som Väsendena har fört Jacob och Emmas vänner och nu måste de befria dem och rädda hela besynnerligheten.

För att hänga med i berättelsen om hur Jacob och Emma ska försöka rädda hela besynnerligheten måste en som läsare vara väl uppdaterad på hur besynnerligheten är uppbygd och på terminologin kring dem. Det ställer krav på läsaren, men gör läsupplevelsen så mycket starkare. Som tur är finns det en ordlista inledningsvis för den som behöver friska upp sitt minne. Det är ett måste att läsa böckerna i rätt ordning.

Precis som de tidigare böckerna är Själarnas bibliotek illustrerad med fotografier av besynnerligheten. Även om böckerna hade varit lika välskrivna och läsvärda utan dem, ger fotografierna boken det där lilla extra som är så svårt att fånga och förändrar allt. Så här beskriver Ransom Riggs det själv:
”Bilderna som finns med i denna bok är autentiska, upphittade gamla fotografier, och med undantag för en handfull som har genomgått digital efterbehandling är de obearbetade. De har samlats med stor omsorg under många år – hittats på loppmarknader, mässor för gamla pappersprodukter och, ännu oftare, i arkiv tillhörande betydligt mer erfarna fotosamlare än jag och som hade vänligheten att skiljas från några av sina besynnerligaste skatter för att hjälpa till att skapa denna bok.”

Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa dåtida personer som finns porträtterade på bilderna och att jag önskar att de fått veta att de en dag skulle få mer eller mindre framträdande roller i en bokserie som denna.

Det är ett storslaget slut med en sista strid för besynnerlighetens överlevnad och mycket av läsningen fram till den striden fungerar som en lång transport dit. Många sidospår och bihandlingar skulle kunna strykas på vägen fram – men då hade det inte blivit tre böcker. Kanske skulle tätheten och magin i berättelsen om Miss Peregrines besynnerliga barn ha vunnit på om det bara blivit två böcker. Men mycket av magin i bokserier ligger också i att de är just tre. Hursomhelst så har jag trevligt under tiden som jag transporterar mig fram till slutstriden. Att det definitiva slutet därefter är vansinnigt tillrättalagt och städar upp de trådar som fortfarande ligger lösa vansinnigt snabbt och enkelt är jag beredd att förlåta i tacksamhet för alla de tidigare skrivna sidorna.