Med en miniräknaren i högsta hugg framför wikipedia räknar jag fram mitt Stephen King-index. Resultatet blir något av en besvikelse, 39,6%. Hade det varit resultatet på en tenta hade det blivit IG, på gymnasiet hade prestationen möjligen passerat som en trea. Men 39,6 % betyder också 21 romaner (exkluderar novellsamlingar och icke skönlitterära verk ur min ekvation) vilket trots allt är en hel del. Troligen fler än jag läst av någon annan enskild författare. Adderar man därtill ungefär lika många filmer så får jag nog påstå att jag trots den blygsamma procentsiffran ändå har en hyfsad, om än långt ifrån heltäckande, koll på Kings skapelser.

Någonting som jag fångat upp av de lästa böckerna och sedda filmerna är att King gillar rock. AC/DC, Rolling Stones och Ramones är band som återkommer, inte bara i dialogen utan även som inlednings citat. Och givetvis som soundtrack till filmatiseringar. Men mig veterligen – ja, även om mitt vetande är inte heltäckande – så har rockmusik aldrig haft en huvudroll på det sätt som den har i hans femtiotredje roman. Visst, på framsidan är det blixtar och dunder och på baksidan står det om dolda krafter bakom elektriciteten, men det är mest för att paketera boken inom skräckgenren. Väckelse handlar om rock. Och elektricitetens uppgift i romanen är primärt att förstärka ljudet ur gitarrerna.

Elektricitet? Ja som tema i en skräckroman på tjugotalet hade det säkert fungerat bra, men 2015 är läskighetsnivån faktiskt ganska begränsad. Visst kan elektricitet vara läskig, men då mest om man står på en svajig pall och försöker stoppa i kontakten till en taklampa. Att det rör sig om en hemlighetsfull, mörk elektricitet spelar liksom ingen roll. Sådan är väl ändå redan bevisad av fysiken? Eller så är det kanske den mörka materian? Ja hur som helst är elektricitet trist och så blir även de förhållandevis korta skräckpartierna i Väckelse.

Som roman betraktad är Väckelse däremot inte trist, vilket skulle kunna te sig en smula motsägelsefullt. Men alla som nått till några enstaka procent på Stephen King-index vet att King har mer att ge än bara skrämselmomenten. Han är trots allt en utomordentlig vardagsskildrare och en av de detaljer i hans skrivande som jag alltid uppskattat är hur han med ett par meningar levandegör bi-karaktärer, personer som bara susar förbi och vars bakgrund är helt betydelselös för historien i stort. Huvudkaraktärerna lyckas han oftast, men inte alltid, med. Ja, faktiskt lite som med skräckinslagen. Väckelse har styrkan av en välbeskriven huvudperson.

Jamie Morton växer upp i en vanlig familj, rik på kärlek men inte nödvändigtvis på pengar, på landsbygden i (givetvis) Maine. Vid vårt första besök är Jamie sex år och stiftar bekantskap med pastor Jacobs, stadens nyinflyttade präst som därtill är något av en experimentell hobbyelektriker. Ett starkt band knyts dem emellan men efter en tragisk händelse lämnar prästen samhället och deras vägar skiljs. Jamie växer upp, det är sjuttiotal och han finner musiken, vilken också utmynnar till att bli hans levebröd. Med musiken följer också det andra som är så intimt förknippat med rock n´roll: brudar och droger. I nästa nedstamp är det tidigt nittiotal, Jamie är alltjämt musiker men ännu mer heroinist, och av en slump korsas hans och prästens vägar igen. Slutligen förflyttar vi oss till nutid och Jamie är alltjämt musiker, men en nykter sådan. Och ja, hans vägar korsas än en gång av Pastor Jacobs.

Genom att skildra en musikers levnadsbana får King verkligen gå ner sig i sin rock n´roll, och det är inte bara bandnamn och låttitlar som nämns utan också gitarrtekniker, ackordsföljder och känslan av att möta en publik från scenen. Jag har en bestämd känsla av att han trivdes alldeles utmärkt bakom skrivmaskinen. Tyvärr får man även känslan av att han tyngs ned lite av rollen som skräckmästare, för med viss omarbetning hade denna roman fungerat mycket bättre utan den mörka elektricitetens hemligheter.

King har ju tidigare visat att han kan berätta bra utan skräck, novellen The body är kanske det främsta exemplet (Stand by me i filmversionen) så det är lite synd att han inte riktigt kan ta steget fullt ut från skräcken i romanformen. Givetvis inte av de skäl som vi sjuttiotalister fick lära oss på svenska lektioner: den att skräck som inte är skriven på 1800-talet alltid är ”skräplitteratur”. Utan för att det inte behöver vara ett tvång att skriva skräck bara för att det står Stephen King på ryggomslaget. Fast allra bäst är King förstås när alla beståndsdelarna fungerar. När karaktärer, vardagsskildringar och skräck vävs ihop så tätt att det inte går att skilja dem åt.