Recension

: Doktor Sömn
Doktor Sömn Stephen King
2014
Albert Bonniers förlag
6/10

Heeeeere’s Danny!

Utgiven 2014
ISBN 9789100139438
Sidor 511
Översättare Boo Cassel

Om författaren

Fotograf: Tabitha King

Stephen King, född 1947, debuterade 1974 med Carrie. Han är bosatt i Bangor, Maine, med sin hustru, författaren Tabitha King. Han har skrivit ett flertal filmmanus och mer än femtio böcker.

Stephen King – Officiell, och ganska välfylld, sida.

Sök efter boken

Jag har ett kluvet förhållande till The Shining. I åratal höll jag med Stephen King: Stanley Kubricks filmatisering missar poängen helt. Romanen handlar om alkoholisten Jack Torrances kamp mot sina demoner, men i filmen spelar Jack Nicholson honom redan från början som en demon, och all spänning försvinner. Men häromåret såg jag om den och insåg att jag missuppfattat alltihop: om King (som länge varit öppen om sin kamp mot beroendet) skrev en berättelse om en alkoholist som kämpar för att inte tappa kontrollen så filmade Kubrick (vars filmer alltid handlar om hur lite kontroll vi har över våra liv) en berättelse om en liten pojke instängd i en labyrint med en far som han vet kommer att göra honom illa. I romanen är vi Jack; i filmen är vi hans son, Danny. Och filmen är ett mästerverk.

Det är de tankarna som går genom huvudet när jag plockar upp Doktor Sömn, Kings uppföljare till The Shining, 36 år senare. Det, och att det här med författare som skriver uppföljare på sina genombrottsromaner många år senare (Bret Easton Ellis, jag tittar åt ditt håll) känns lika småpinsamt som medelålders rockband på återföreningsturné som lovar att spela sitt hitalbum från början till slut. Men jag har alltid älskat att King inte är rädd att låta sina karaktärer leva med konsekvenser, så vad hände med lille Danny Torrence egentligen?

Jo, han söp ner sig, tackarsomfrågar. Minnet av en mordisk far, ilskan han ärvt av honom, och de där värdelösa mentala förmågorna som bara gör det omöjligt för honom att inte se saker, allt det stoppade han ner i en flaska. Men förr eller senare gör han ett sista försök, han slår sig ner i en liten stad i Maine New Hampshire (och så säger folk att King är förutsägbar!) och försöker förbli nykter. År av hårt arbete, AA och något som börjar likna frid följer… tills han kontaktas av Abra, en flicka vars mentala krafter får hans att framstå som ett veckogammalt Expressenhoroskop. Det är monster efter henne, monster som lever på barn som henne, barn som Danny en gång var. Och eftersom det är USA 2013 så ser de ut som ett gäng vita medelklass, medelålders, lagom liberala och vänligt leende republikaner i husbilar. De blir ju helt osynliga i en post-9/11-värld.

Och jo, på många sätt är detta som att återupptäcka den gamle Stephen King. Dannys kamp mot alkoholen är något av det bästa han skrivit på mycket länge, Abra är en härlig karaktär (svårt att inte gilla en 12-årig flicka som lärt sig att man måste slåss fult av att ha läst George R R Martin), och även om han kunde gjort mer med monstren är det en uppdatering av vampyrmyten som fungerar mycket bättre än många andra. Monstren som en rik vit medelklass som gradvis inser att de inte äger världen längre och gör allt för att klamra sig fast, det är en snygg metafor. Fan, till och med den högst pliktskyldiga översättningen där varenda amerikanskt slanguttryck låter som styltad svensk filmkomedi (nej, ”fanskap” är inte ”F-ordet” på svenska) är som på den gamla goda tiden. Men till skillnad från lysande 22/11 1963 blir det ändå aldrig en historia som känns som om den legat och kokat i King i 30 år. Snarare känns det som om allt han egentligen ville var att skriva en epilog till The Shining som tacklade Jacks, Dans och Stephens alkoholism på ett bättre sätt, och sedan använde all sin erfarenhet för att bygga en handling runt den, som fungerar, men inte mycket mer. Det där jag sa om Kubrick och King i början: samma skräckhistoria kan ju betyda helt olika saker beroende på vilken vinkel man tar på den, bara det finns en idé om man vad man vill säga. Doktor Sömn är en roman med många bra uppslag, men King hittar sällan den där riktigt bärande idén som får mig att klamra mig fast i boken med nerbitna naglar.

Det sagt har han sannerligen skrivit sämre, och trots allt gillar jag detta, precis som jag gillar att King verkar vilja säga åt de klassiska skräckmonstren (och Twilight) att de får passa sig, det här är 2014 och vi har alla saker inom oss som skulle ge mardrömmarna mardrömmar. Yippie-ki-yay, fanskap, come here and take your medicine.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2014-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-14 22:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5569

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?