I cirkus halva mitt liv läste jag ALLT av Stephen King, men för ett par år sedan blev det en paus. Jag älskade visserligen 11.22.63, men Doktor Sömn kändes som en coverversion, och när han sedan slog sig på att börja skriva deckare med början i Mr Mercedes kändes det som att vi behövde tid isär. Vi ville olika saker, bara.

Men när nu Outsidern dyker upp är det något i beskrivningen som gör mig nyfiken, och jag plöjer hungrigt de första 200 sidorna bara för att upptäcka att detta är… del fyra i Mr Mercedes-trilogin. Varför han och förlaget inte lyfter detta mer kan man undra, men King är inget om inte övertydlig med backstoryn, så jag är snabbt inne i det ändå. Storyn känns, inte minst nu runt filmversionen av IT, som klassisk King: ett barn hittas brutalt mördat i en liten stad, polisen hittar överväldigande bevis – vittnen, fingeravtryck, DNA, hela midevitten – som pekar ut en lokal man som alla känner, griper honom under stort offentligt hallaballoo… bara för att upptäcka att han har ett perfekt alibi: vittnen, fingeravtryck, DNA, hela midevitten visar att han var 10 mil därifrån. Och de rättskaffens (om också övernitiska) poliserna måste börja fråga sig vilken slags människa som kan vara på två ställen samtidigt, hur mycket de faktiskt vet om hur världen fungerar, och om de har förstört en människas liv i onödan.

Outsidern vill gifta ihop deckare och skräck och öppnar upp ganska stora möjligheter, men även om King som vanligt kan snickra till både välbekanta sympatiska arbetarklassroller och guckiga våldsscener med ögonen förbundna känns det aldrig riktigt som om han får berättelsen att hålla ihop. I stället för att den där konflikten mellan två genrer skakar fram nya vändningar kommer snarare den moderna deckarens CSI-bevisdetaljrikedom i vägen för skräckens behov av att acceptera något till synes omöjligt; stora delar av romanen blir evighetslånga diskussioner och grubblerier medan jag som van Kingläsare sitter och skriker ”JA, monster finns, GET ON WITH IT!” Någonstans där tappar han också bort att låta monstret faktiskt stå för något annat än en bekväm ursäkt att fylla 600 sidor. Det känns som om romanen bara snuddar vid idéer – mobbmentalitet, klantänkande, syndabockande, försoning, kultur- och klasskrockar – som en King i högform både har gjort och hade kunnat göra mycket mer med. Och när 71-årige Kings 40-åriga huvudpersoner år 2018 sitter och minns sin barndoms Beatlesplattor måste jag undra lite om man verkligen kan lära gamla hundar sitta.

Det sagt så är det ju med King som med pizza; även lite halvdassig är han bättre än ingen pizza alls. Även när han ordbajsar som mest, och även om John-Henri Holmbergs översättning är så slarvklumpig som svensk Kingtradition kräver (Björnarna möter Dragons i baseball, kavajer blir jackor från en sida till en annan, etc) är han aldrig tråkig. Här och där finns passager som naglar fast mig och får mig att glömma världen medan jag febrilt bläddrar mig fram, här finns det där udda kamratgänget han nästan alltid sätter ihop så väl, och här finns – om än inte på varje sida – något av det som en gång gjorde mig till ett fan. Det är skönt att ses igen. Låt oss ta en fika nån gång, Steve.