Nyhet

Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt

Att vara journalist eller skribent för att skrapa ihop till brödet och boxvinet verkar vara helt fruktansvärt. Jag får ont i själen av tanken att behöva leverera texter på beställning. Vedervärdigt. På något morgonmöte på någon redaktion – så här föreställer jag mig åtminstone att det går till – blir man utan möjlighet till invändning tilldelad uppdraget att intervjua folk vad de anser om att det finns en människa som heter Jeans-Åke. Gud så stimulerande. Att prestera oavsett om inspirationen är rödvinshög eller vrider sig nere i bottenslammet är fruktansvärt oavsett vad man nu måste göra. Fruktansvärt men görligt. Att pressa ut ord ur en skrumpen hjärna är emellertid närmast ett dödfött företag.

Ja, jag vet. Det är en dröm för många att få arbeta med text och den drömmen är rimlig. Och hur många måste förövrigt inte arbeta trots att de strax har en rykande färsk dödsattest att visa upp. Över fyra i puls? – Ut med dig härifrån, ställ dig framför plogen och skrattskrik att du är flexibel, gillar vrålhögt tempo och gärna har med dig jobbtelefonen på semestern! Många arbetar 25 timmar om dygnet och är ensamstående med fem barn och en mansbebis. Eller som inte ens har ett arbete även om de skulle vilja ha ett vilket som helst. Men låt mig vara, ok! Låt mig drunkna en stund i mina egna tårar; jag trivs ju egentligen rätt väl i denna självpåtagna- och förvållade misär. Jag är tröttttt! Så trött!

Men i morse var jag pigg och inspirerad och hade tänkt många tankar redan innan klockan ens var mycket. Jag hade kvällen innan fått ett berömmande ord av min fru och var nu säker på att jag var en fantastisk reporter in spe. Hade hon hetat Priita och hade vi bott högt bland Saarijärvis moar hade hon sagt ungefär så här: – Handä sloken tycks ju ha fått ett å anat ti stånd. Aldrig had jag kuna tro att hedä helvites lurvia karlspiktakle sku dug ti gör texter, men nog tycks han ha mäkta me he å.

Men nu när jag alltså trött och inte en blivande reporter. Inte hjälper det att jag på Spotify lyckats ramla in på någon vikingainspirerad instrumentell musik byggd på utdragna krigshornsblås och korpkrax. Det blir som alldeles spasmiskt i kroppen. Funderar på om tre fulla pipetter Theralen hjälper mot spasmerna. Och så lär jag ju somna ifrån det här…Nu rullar krigstrummorna in. Halleluja!

I morgon skall jag använda öronproppar. Helst skulle jag vilja gå med en huva runt pallet, men det är nog lite för kufigt (jag representerar ju trots allt något som är större än individen). Kanske överlever jag om jag kan dämpa åtminstone en del av det virrvarr av intryck som bryter ned min folkskygga själ. Och lite gult i öronen piggar alltid upp.

Nå.

Allt ovan har jag ju kunnat hitta på även utan att ha varit på själva mässan, vilket inte helt osökt leder mig in på det jag borde nämnt för länge sedan: Jag kan inte ställas till svars för något jag skriver och det jag skriver överensstämmer inte nödvändigtvis med min egna ståndpunkt. Det mesta är lögn, en del är överdrivet och det övriga är väl mest välunderbyggda falsarium. Men jag var där.

edf
Foto: Mästerfotograf Robert Salmela

Jag kan inte säga att jag gjorde en särskilt lyckad entré. Ni vet hur det är. Man kan ju omöjligen veta hur ens sociala kompetens är kalibrerad för dagen förrän man hunnit säga något till någon. Jag stegar alltså in genom portarna med stela jeans och knastrande ljumskar, tar sikte på informationsdisken, hamnar längst bak i kön trots att jag kom dit först och får så till sist visa upp pressackrediteringen jag skrivit ut i svart-vitt: - Den här har jag lyckats sno, vars kan jag få tag i en sådan däringa plastficka med tillhörande halsband? Heh. Ni ser ju själva. Så. Sjukt. Roligt. Det är nästan så ni garvar läppen av er. Hon bakom disken är tyst. Jag är tyst. Hon blir osäker. Jag är redan osäker. Hon kollar på pappret (som jag naturligtvis klippt ut snett och vikt ännu sneare) och säger lite halvt om halvt osammanhängande att de säkert har det jag efterfrågar en trappa upp.

Så, vad har vi att säga om själva mässan så här långt? Bland annat…

…hörde jag från GP-scenen att ideologierna är på väg tillbaka och jag kände hur världen började skälva…

…satt jag bredvid några uppenbart glada ungdomar som sjöng med i en låt de spelade på telefonen om att åka piketbuss igen…

…råkade jag, och det här är inte mitt stoltaste ögonblick, sända en person åt fel håll när jag förklarade vilken spårvagn hon skulle ta…

…har jag gått ungefär 2000 mil där minst hälften av kliven varit klavertramp eller på ömma tår…

…har jag träffat Sofie som ju nästan var lika trevlig som en själv…

…undvek jag, med tanke på min inledande prestation, framgångsrikt att träffa på någon jag kände…

Eftersom en tumregel jag alltid hållit mig till – inga föreläsningar före 12 – så inledde jag med att besöka seminariet Om könsroller och jämställdhet med Elin Lindell, Kattis Ahlström, Lisen Adbåge, Sara Ohlsson. Sofie skriver kanske mer om det senare, men det var för egen del dagens höjdpunkt. Mest för att det var mysigt men också eftersom jag sällan läser och i princip aldrig tänker på barnböcker. Elin Lindell har skrivit Den där Jonny Jonsson Johnson och det måste vara en fantastisk bok. Jonny har råkat bli kriminell, slarvat bort sin enda vän samt sabbat kärlekslivet för halva klassen.

45 minuter är, som ni vet, 45 minuter och man hinner inte säga särskilt mycket på den tiden. Samtalet dem emellan handlade i mångt om hur man i barnböcker kan gå till väga för att undvika unkna könsroller och hur de som bokskapare förhåller sig till bland annat telefonskärmförakt, miljöfrågor, klass, fotograferingshysteri eller hur barnböcker kan vara en del av sexualundervisningen. En viktig poäng som gäller hart när all kultur, är att en mångfald av karaktärer ger de allra flesta möjlighet till identifikation. Det sägs att ensamhet är en folksjukdom…

Strax efter nosade jag upp en gratiskaffe och slog mig ned på en elak träbänk och lyssnade på ett samtal mellan Lars Dencik och Svante Weyler. Det var om antisemitismen i dagens Sverige. 30 minuter är, som ni vet, 30 minuter. Som ni kanske också vet är 30 minuter kortare än 45 minuter. Tycker man att 45 minuter är lite så borde 30 minuter rimligtvis vara ännu mindre. Om man nu inte har roligt under dessa 45 minuter, för tiden går ju snabbare när man har skoj. Jag hade varken särskilt roligt eller tråkigt under någon av dessa tidsperioder.

På 30 minuter hinner man säga att man inte får samla all antisemitism i ett och samma begrepp. Vänsterifrånkommande antisemitism är annorlunda än den från nazister. I det förra fallet, menade man, handlade det ofta om attacker mot Israel som manifesterade sig i attacker mot enskilda judar. I det andra fallet har vi att göra med en syn på världen som värderar människor olika och som inte lämnar utrymme för judar och andra som inte håller måttet. Det där vet ni.

Det tredje och avslutande seminariet var rätt tråkigt. Det handlade om hur vi kan försvara det öppna samhället mot desinformation och lögner och slikt. Ni vet, sådant jag sysslar med. Och andra. Typ Ryssland, som fick rejält på pälsen. Antagligen med rätta. Jag hade tråkigt, mest för att jag samtidigt också dog trötthetsdöden. För att hålla mig vaken noppade jag ögonbrynen med tummen och pekfingret till hjälp. Jag snappade upp ett nytt begrepp – källtilliten – vilket ju är lite snitsigt. I ett samhälle där vad som är rätt och fel inte längre står att finna i den enda boken, hänvisade någon till arkiv, museer och annat som ju bidrar med oförvanskade och objektiva fakta. Ni ser ju själva vilka invändningar man kan ha. Min idé var (men jag trodde nog aldrig på den från början) var att skriva kring vikten av att hitta källor man tyr sig till, men samtidigt aldrig sluta värdera och omvärdera dessa källor.

Men så blir det inte.

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar

Robert Myhreld

Publicerad: 2018-09-27 20:36 / Uppdaterad: 2018-09-27 20:36

Kategori: Nyhet

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?