Med Bokmässans dödsrosslingar i bakgrunden fick jag mig över en mugg vältempererat gratisvatten ett samtal med Henrik Nilsson. Henrik driver tillsammans med två kollegor det unga malmöbaserade förlaget Nilsson förlag. Förlaget må vara ungt, men Henrik är ingen duvunge. Under 90-talet startade han Minotaur som översatte och gav ut engelskspråkig kriminallitteratur. Han har även drivit […][...]

Av allt som finns på Bokmässan är det smått nedslående hur lite man faktiskt hinner, och orkar, lyssna på. Här är det urval som faktiskt blev besökta och medföljande kommentarer. Torsdagen inleddes med seminariet ”Om könsroller och jämställdhet” tillsammans med dagens bok-kollegan Robert, som redan skrivit ett flertal inlägg här på sidan. Sara Ohlsson, Lisen […][...]

Okej okej, det här är ingen regelrätt efterbörd, men åtminstone det sista inlägget av den här sorten. En efterbörd är ett avslut; när man väl knipsat navelsträngen är vägen tillbaka förbjuden. Men i morgon krälar jag ändå tillbaka en bit och tvingar på er en intervju jag skalla köra med en förläggare. Idén till den […][...]

Att komma in på mässan är alltid en smärre chock. Mässgolvet vibrerar av alla röster som går i ett, och av stegen från alla litteraturälskare som samlats. Jag tänker mig att det är lite som att landa mitt i en flock kråkor, fast mindre koordinerat och med fler pappersvaror. Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med […][...]

Steg upp på morgonen innan min dag var riktigt vaken, waaaoowaaaooow vilken härlig dag! På grund av anledning klev jag alltså upp ungefär samma tid som vilken dagsskiftsarbetande industriknegare som helst. Morgnar kan vara rent animaliskt vackra med sin tystnad och stillhet vi annars bara förnimmer när lungorna visslat till en sista gång. Foto: Robert […][...]

Att vara journalist eller skribent för att skrapa ihop till brödet och boxvinet verkar vara helt fruktansvärt. Jag får ont i själen av tanken att behöva leverera texter på beställning. Vedervärdigt. På något morgonmöte på någon redaktion – så här föreställer jag mig åtminstone att det går till – blir man utan möjlighet till invändning […][...]

A burst of gunfire. It’s always the same, a deluge of shots, like a dump truck unloading; then isolated shots. A terrible sound. It enters our backs, it shoves us ahead. Silence of a silent wood. It’s not the sound of hunting, or the sound of war; it’s the sound of solitary fear and nocuturnal, […][...]