Krönika

Får man tröttna på Bokmässan?

Att komma in på mässan är alltid en smärre chock. Mässgolvet vibrerar av alla röster som går i ett, och av stegen från alla litteraturälskare som samlats. Jag tänker mig att det är lite som att landa mitt i en flock kråkor, fast mindre koordinerat och med fler pappersvaror.

Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med programpunkter, om allt ifrån döden till översättning till hur du äter rätt. Montrarna svämmar över av boktravar, godis i skålar och bokmärken. Och bokintresset ligger som en dimma över det hela.

Tidigare har denna kombination gjort åtminstone mig exalterad. Att få gå på mässa med mängder av likasinnade, att få lyssna på samtal om det som intresserar en och bläddra i så många böcker man orkar. Och gratis godis, såklart. Finns det något bättre?

I år är det annorlunda.

2018 är Bokmässans 34:e år. För mig är det kanske 5:e året. Minst. Och redan från första stund, när ljudet slår emot mig som en tidvattenvåg, känner jag mig överväldigad.

En känsla av att jag redan sett allting blir också den genomgående upplevelsen under de två dagar jag besöker mässan. Där sitter Jan Guillou i ett bås, där sitter uttråkade människor i en annan monter, obesökta, där berättar andra författare om sina böcker, böcker jag redan läst.

Den uppenbara skillnaden den här gången är att jag numera sett fler sidor av branschen. Jag recenserar deras böcker, har jobbat för vissa, är här med ett presspass om halsen. Det jag trodde skulle fördjupa upplevelsen spräcker i stället hål på den. Magin är borta.

Får man tröttna på Bokmässan? Får man uppleva den som mer av ett pr-jippo än en hyllning till litteraturen? Betyder detta att jag har ett sviktande intresse för litteratur, eller har tröttheten efter valet förvandlat mig till cyniker?

Det känns som ett svek, mot mig själv, mot litteraturen och mot alla som sliter med mässan, att inte uppskatta detta kraftverk som Bokmässan faktiskt är. För visst är det fantastiskt med alla dessa människor som samlas kring detta enda, detta som driver mig i det mesta jag gör. Ändå förmår jag det inte.

Endast undantagsvis hittar jag tillbaka till magin; när Jacqueline Woodson pratar om hur mammans oro för hennes framtid gav henne foder till skrivandet, när hon läser högt ur Brown Girl Dreaming och publiken liksom svävar upp mot taket i takt med hennes ord, när jag ser leende människor lyfta okända böcker i montrar, när jag hör uppmuntrande ord på Skriva-tidningens scen.

Men kanske kan man gå på Bokmässan en gång för mycket. Kanske bör man ta det med en nypa salt. Eller så får man acceptera att mässan är ett oerhört extrovert evenemang för en väldigt introvert aktivitet. Då är det möjligen inte så konstigt att man blir överväldigad. Verkliga människor är trots allt betydligt mer krävande än fiktiva.

Sofie Eliasson

Publicerad: 2018-09-29 15:00 / Uppdaterad: 2018-09-29 15:18

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?