Okej okej, det här är ingen regelrätt efterbörd, men åtminstone det sista inlägget av den här sorten. En efterbörd är ett avslut; när man väl knipsat navelsträngen är vägen tillbaka förbjuden. Men i morgon krälar jag ändå tillbaka en bit och tvingar på er en intervju jag skalla köra med en förläggare. Idén till den var spontan, frågorna är dock redo och som ni kan förvänta er kommer de vara lagom tråkiga. Svaren kommer rädda ansatsen.

För mig har den röda tråden alltid kommit till sin fulla rätta när den använts för att göra rent mellan tänderna. Jag har svårt att tänka längre tankar och när jag ändå försöker tar det snart stopp. Att skriva blir för mig ett sätt att tänka och inte endast ett sätt att strukturera. Nu har jag försatt mig i ett prekärt läge eftersom jag under dagen inte tagit några anteckningar. Ni undrar naturligtvis vad för tillstånd jag befinner mig i.

Hur står det till med folk, som äro uppå hafvet, och skeppet har förlist, och hvar och en af folket på en planka? Fasansvärdt! Sådan är min belägenhet.

Så hade jag kunnat svara om jag varit samtalsledaren för det första seminariet jag besökte. Innan jag fortsätter vill jag bara inflika att lördagen varit den dag med klart högst oktanhalt. Nina Hemmingsson. Liv Strömquist. Stina Wollter. Inga namn man skojar med, direkt. Nå, moderatorn vid detta första samtal var då Kalle Lind. På det stora hela tyckte jag att han var behaglig och kvick, men vissa referenser till några gamla tjommar som funderat på humor och annat kändes mer som ett poserande än något annat. Men jag gillar också att posera, även om jag försöker skylta med att jag inte gör det. Och även det kan ju —

Hemmingsson finns recenserad här och de två övriga samtalsdeltagarna var David Nessle och Joakim Pirinen. Förmågan att komma ihåg namn är inte min starka sida, vilket naturligtvis kan komma sig av en medfödd ignorans. Antagligen beror det emellertid oftast på att jag i hälsningsögonblicket är så fokuserad på att trycka handen lagom hårt, le tillräckligt hjärtligt, introducera mig med rätt namn och helst leverera någon kvickhet inte förmår vara en aktiv lyssnare. Till och med när man hälsar på någon annan kan man alltså vara löjligt självcentrerad.

Anledningen till att jag slirar runt i texten som jag gör beror på 1) en osäkerhet på vad jag skall skriva och 2) att jag med det vill ha sagt att jag ramlat över deras alster tidigare men inte haft något namn framför mig. Nu har jag det och det verkar ju inte finnas få skratt och leenden att hämta hos dem. Samtalet i sig var lättsamt, underhållande och innehöll lagom många ryggdunk och axelklapp.

Stina Wollter hade jag aldrig sett tidigare (på bild, alltså) och Clara Henry kan jag kanske, någon gång, ramlat på i något sammanhang. I efterhand har jag när jag kollat runt lite ytterligare förstärkt bilden jag har av mig själv som en hyfsat ung man med stofil-ambitioner. Stina är helt fantastisk och jag späker mig själv över ryggen med en kaktus för att jag inte vetat det tidigare. Idag hade glädjande nog min fru slagit följe och ni ser ju själva hur trevligt allt var.

Foto: Privat

Liv Strömquist har emellertid inte undflytt mig, men det är helt säkert inte min förtjänst eftersom några av hennes böcker utan min inverkan vilar här hemma på hyllan. Strömquist är ju bland mycket annat både vass, skarpsinnig och rolig. Samtalet i ABF-montern var visserligen inte helt hänförande, men så höll jag också på att bli varulvshungrig och överbelamrad av ljud och rörelse. Jag är en dålig människa när jag är hungrig och/eller trött. Det finns en uppsättning bilder på mig som tagits under mitt liv och det är en blick som oavsett ålder återkommer. Vi kan väl säga att den är rätt ilsk. Ilsk var jag däremot inte idag vilket ni kan se nedan:

Foto: Privat

Magdalena skämdes ögonen ur sig, men det är ju egentligen inte mitt fel att barnen fick stå i kö som annat vanligt folk. Glad var jag även när jag insåg att mina kunskaper i resursfördelning, som helt uppenbarligen är fantastiskt dåliga, ändå räckte till för att rationalisera köp av ett par oplanerade böcker. ”- Hm, men alltså, om vi äter upp den rejälaste av katterna så får vi både i oss näring och en utgiftspost mindre att oroa oss för!”

Vid hemkomsten möttes vi av en vält blomkruka och den mindre näringsrika katten verkade bry sig lagom mycket.

Foto: Privat

Nu skall jag försöka avrunda. Sofie har redan skrivit en del om hur gränsen mellan mäktigheten och övermäktigheten hos Bokmässan överskrids fram och tillbaka, där ena ögonblicket är minnesvärt och det andra visserligen också är det, men kanske inte som något man gärna tänker på när man redan har sömnproblem. Eftersom jag till skillnad från Sofie varken kan betraktas som en rutinerad bokmässbesökare bugar jag och tackar å det ödmjukaste för möjligheten jag fått. Jag kände igen tre personer och dog inte. Nästa år lovar jag, om jag kan och får gå igen det vill säga, vara mer cynisk. Enligt säkra källor tvang sig Sofie att lägga band på sig själv för att inte texten skulle…ja, jag vet inte, ges ut på Vertigo?

För övrigt…

…trodde jag att jag idag hörde ett begynnande slagsmål, men det visade sig bara vara någon som pratade danska högt…

…är jag besviken på att Historiska Media som utlovat inte tog med sig salig Gustav II Adolf som till vardags finns uppstoppad på Livrustkammaren…

…får det fan räcka nu.

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt
Dagens bokmässa 3 – Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser