Nyhet

Dagens bokmässa 3 – Näringsidkare Orwell och kaffeknyckande poliser

Steg upp på morgonen innan min dag var riktigt vaken, waaaoowaaaooow vilken härlig dag! På grund av anledning klev jag alltså upp ungefär samma tid som vilken dagsskiftsarbetande industriknegare som helst. Morgnar kan vara rent animaliskt vackra med sin tystnad och stillhet vi annars bara förnimmer när lungorna visslat till en sista gång.

edf
Foto: Robert Salmela.

(För övrigt skall jag någon gång skall jag lura i en hop barn att månen ibland inte vill gå ned eftersom den är ensam, fryser och behöver värma sig.)

Hur som helst: Fint som om en vacker apokalyps stod för dörren, inte sant? Soligt och jävligt. Ni ser det inte på bilden, men i buskarna alldeles nedanför bild lurade halsbloss och irrbloss; tysta oväsen och andra väsen; skogsgissel och rysliga ryssjor; ensamt själsarmod och självmördande ensamhet. Allt var som det skulle. Mer väder: Igår hade regnrusket intagit och befäst göteborgshimlen. Jag hade knappt hunnit inse att jag lämnat paraplyet hemma, innan ovädret drog fram som en panikångestattack. Inte nog med det – västkusthöstens signum kom att bli lika utdraget som vanligt, alltså som en obehandlad semidjup halvintensiv depression. Ytterplagget var en ljusgrå huvtröja. Ibland får man helt enkelt ta att man torska.

På vägen till spårvagnen traskar jag alltid förbi den lokala affären jag tror heter ICA Orwell. Affären ligger vid det lilla torget som av någon anledning döpts till Citytorget. Man kan i området klippa sig för hundratjugo, köpa inrökta vattenpipa och antagligen annat i en blomaffär som inte säljer blommor, sitta på en bänk eller varför inte spana in skylten till det café som aldrig öppnar men som heter ”Sweet torget”. Nå. ICA Orwell drivs av herre näringsidkare Orwell. Jag läste som ett spån en intervju med honom härom veckan och förstod rätt snart att Citytorget inte är så stillsamt som jag försökt intala mig. Rån verkar ske rätt ofta och hot ses som en personalförmån. Spektakulärt nog läste jag att en man stulit flera hyllmeter med chips och kaffe genom hot och hyttande med en motorsåg. Det finns chipssug och så finns det chipssug. Även choklad försvinner då och då och en liten livsmedelsbutik på hörnet har ofta galet fina priser på just choklad som säljs till kund för en utspottad styver. Men jag är väl ingen GW heller! Oavsett om ni vill det eller inte uttalar mig inte ytterligare om sakernas förhållande. Vem vill ha besök av motorsågsmannen…

edf
Foto: Robert Salmela

Klockan tolv var det ett samtal i K3, denna fantastiska föreläsningssal med löjligt bra komfort och utsikt och ljud och bild och ljussättning, mellan svenske Gabriella Håkansson och ryske Sergej Lebedev. Båda är författare, men eftersom samtalet utgick från Varlam Sjalamovs Genom snön vilket kan betraktas vara Lebedevs domäner, fick Håkansson ställa frågorna. Genom snön har jag recenserat i ett annat sammanhang och frågar ni mig skulle jag säga att det är en av årets främsta läsupplevelser. Jag kan till och med sträcka mig till att säga att det är ett så kallat måste för den som vill gotta ned sig i lägermisär. Sammanlagt 17 år i Gulag fick Sjalamov spendera och då ofta i Kolyma som ligger otillgängligt, långt borta på den ryska tajgan. Tanken på de 60 minusgrader Sjalamov berättar om ger mig köldskador i hjärnan. För övrigt hade arrangörerna gjort sitt bästa för att efterlikna lägerförhållandena. 14.2 minusgrader uppmätte jag med en vätt lilltå i luften. Vilken kreativitet! Bravo!

edf
Foto: Robert Salmela

Samtalet var givande. Lebedev är inte särskilt omtyckt i Putins Ryssland. I hans senaste bok Vid glömskans rand befinner han sig just vid skiljelinjen mellan faktiska historiska händelser och förvanskningen som hantverk. Hantverk, eller något man kanske historiskt sett kan betrakta som en nationalsport i Ryssland/Sovjetunionen. Men det är inte historia – det är vår samtid. Lebedev pekar på likheter mellan dagens regim och de mörkare åren i Sovjetunionen. Makten vill inte kännas vid det storskaliga mördandet av till exempel politiska motståndare (oskyldiga) som efter summariska rättegångar skickades mot en säker död i exempelvis Kolyma. Arkiv har förblivit stängda (för alltid, tror Lebedev), massgravar i Karelen är Finlands verk och motsvarande österut är något tyska armén är skyldig till. Längre norrut handlar det om desertörer som avrättats…

Jag får lite obehagskänslor av Lebedevs förfaringssätt att följa vägen från Moskva till områdena i Kolyma. Att med hacka utvinna samma mineraler i samma gruvor gå nära de ruiner som ännu står kvar har något perverst över sig. Antagligen är jag bara kräsmagad och hur som helst är tillvägagångssättet kanske en förutsättning för att på ett djupare vis förstå sin egen släkts historia, landets utveckling och då naturligtvis Sjalamovs liv och verk. Det människor lämnar efter sig tar naturen snart åter eller täcker åtminstone vänligt över så vi slipper skämmas. Här finns inga monument över de döda. Inget läger har i Kolyma bevarats likt det i Auschwitz som är en turistmagnet men allra främst något som är direkt avgörande för att det kollektiva minnet av 1900-talets Europa inte förvanskas.

Under samtalet rycker det ofta i skoluppräckarhanden, men som sig bör vid en mässa måste besökaren tiga. På sin höjd får man rispa med pennan i blocket om man lovar att skämmas litet. Jag tänker under samtalet inte sällan på Robert Antelmes The Human Race. Har inte Antelme samma temperament som Sjalamov, helt befriat från vrede och hämndlystnad? Har vi inte vid handen en återgivning av samma upplösning av gott och ont? Buchenwald och Kolyma-lägren har tydliga och viktiga skillnader, men under givna förhållanden löses det vi håller för rätt och riktigt upp. Människovärde existerar bara under särskilda villkor. Vad vi inte får glömma är att små men medvetna och genomtänkta förskjutningar i historiebeskrivning eller världsuppfattning till sist leder till en radikalt annorlunda syn på samhället och vår historia. Då upplöses de döda slutgiltigt och uppslukas av glömskan. Ändå vilar där under jorden…

I övrigt…

…tog jag mitt samhällsansvar och återbördade en sådan där SVT-mikrofonmuff till sin rättmätige ägare…

…trampade jag i tuggummi…

… skred jag två gånger igenom en luftström av fjärt…

…har jag konstaterat att jag hellre äter upp Katerina Janouchs böcker än läser dem – och jag gillar inte ens papper…

…har jag tänkt på den gången då jag använde en disksvamp för att skrubba mig i duschen…

…har jag legat i konflikt med mitt bakgrunds-soundtrack som under dagen av outgrundlig anledning valt att spela Tomas Ledin…

…mindes jag den gången då jag som barn under en bilfärd traumatiserades av att behöva lyssna Sensuella Isabella om och om igen tills jag blev som jag blev…

…blev jag snuvad av en konstapel med ett spattigt avtryckarfinger på den sista slurken av ett gratiskaffe jag lyckades nosa upp…karljäveln hade sedan mage att klaga på smaken, att den var lite njaaaa…

…har jag konstaterat att jag har osunt förhållande till ett par förlag och antagligen aldrig kommer kunna skriva ett ont ord om deras utgivning utan att känna mig som en hel skurkstat…

…träffade jag dessa förträffliga dagensbokare som var där och pysslade med dikter och sånt:

edf
Foto: Okänd

Ja, det är jag till vänster, i fokus och jävlig. Jag lovade Anna och Anna att jag skulle försöka skriva en dikt om kärlek i ett försök att vinna de fina priser som utlovades, men vill ni veta något?! Jag ljög!!! Jag försökte inte ens!!!! Haaaaaaaahhhhh!!!!! Raarrrgghhh!!!!!!!

Dagens bokmässa – Farhågor och andra förväntningar
Dagens bokmässa 2 – Ibland noppar jag ögonbrynen när jag har tråkigt

Robert Myhreld

Publicerad: 2018-09-28 19:58 / Uppdaterad: 2018-09-28 19:58

Kategori: Nyhet

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?