Text

Samtal med förläggare Henrik Nilsson

Med Bokmässans dödsrosslingar i bakgrunden fick jag mig över en mugg vältempererat gratisvatten ett samtal med Henrik Nilsson. Henrik driver tillsammans med två kollegor det unga malmöbaserade förlaget Nilsson förlag. Förlaget må vara ungt, men Henrik är ingen duvunge. Under 90-talet startade han Minotaur som översatte och gav ut engelskspråkig kriminallitteratur. Han har även drivit en författaragentur – Nilsson literary agency – som representerade svenska författare i utlandet. Han säger att det var när han som agent var ute på internationella bokmässor fick höra många förläggare säga att det var svårt att sälja till Sverige. Böckerna kunde sälja bra i andra länder – men inte i Sverige.

”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Robert Salmela

Publicerad: 2018-10-17 00:01 / Uppdaterad: 2018-10-16 23:35

Kategori: Författarintervju

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?