Sent om sider skall syndaren vakna. Oppermanns gavs ut av Nilsson förlag redan tidigt förra året och boken har nyligen kommit i pocketformat. Mottagandet av boken har varit genomgående varmt och dess aktualitet har unisont understrukits. Den från München bördige Lion Feuchtwangers bok om familjen Oppermann skrevs 1933 och översattes samma år till svenska. Att den nu ges ut i ny skrud är tacknämligt.

Vi är i Berlin 1933 och handlingen kretsar kring den mer eller mindre sekulariserade judiska familjen Oppermann, deras barn och närmaste vänner. Den sedan länge avlidne Immanuel grundade en gång i tiden ett möbeltillverknings- och försäljningsföretag som genom idogt arbete etablerade sig på den tyska marknaden. De har gjort sig kända för att leverera möbler i bra kvalité till rimliga priser. Familjen Oppermann är nu syskonen Gustav, Martin, Edgar och Klara som i olika grad är involverade i affärerna.

Vi är ofrånkomligen bundna till vår kännedom om utvecklingen i Tyskland. Således gör vi en verklighetsnära bedömning av skeendenas gång; vi inser vad hakkorsen, brunskjortorna och borgerlighetens flathet kom att innebära. Det gör berättelsen djupt gripande och panikkänslorna växer så sakteliga fram under läsningen. För Oppermanns och andra judar har tiden sin gång; den vaggar framåt och Nazisterna ses bara som skränande slynglar som inte kommer inverka menligt på affärerna. De unnar sig att under högläsning smäda Mein Kampf och göra sig lustiga över dess grammatiska tillkortakommanden och absurda innehåll. Som Stefan Jonsson (DN) skriver så ”skrattar Gustav och hans bröder åt Hitler. De kan inte föreställa sig att den idé om Tyskland som brunskjortorna förespråkar någonsin kan segra; den är ju grundfalsk.” Sen brinner Riksdagshuset, den nationalsocialistiska gummibatongen börjar slå godtyckligt och vredgat omkring sig; brunskjortornas ”hembesök” blir vanliga, judar dör eller hamnar i internaliseringsläger. Familjen blir snart, som Daniel Erlandsson (Corren) riktigt påpekar, ”varse hur bräckligt hela samhällsbygget är. Allt kan ohyggligt snabbt korrumperas och ogiltigförklaras. Juridiken, skolväsendet, näringslivet.” Godtycket tar över, lagar stöps om, judar trycks bort från både näringsliv och skolan.

Den yttersta konsekvensen på det tyska ”judeproblemet” är unik. Zofia Nałkowska skriver i Medaljonger att Förintelsen hade två syften. Dels det politiska, att ”utrymma vissa landområden för att ta invånarnas natur- och kulturvärden i besittning” och dels det ekonomiska, att ”se till att denna plan inte vållade några …kostnader” utan istället ”blev en källa till intäkter…genom det arbete fångarna utförde … och de förmögenheter de döda lämnade efter sig.”

Vägen till den mekaniska slakten är emellertid inte unik. Nationalstaternas bildande i Europa visade sig vara förödande för minoritetsgrupper och kanske främst judar. Många nationer underblåste, och förordade inte sällan, pogromer och mord på judar. Efter Första världskriget, när kartor ritades om och stora mängder människor tvångsförflyttades för att passa in i tanken om ”ett land, ett folk”, fick judeförföljningen enorma proportioner. Tyskar skulle bo i Tyskland, rumäner i Rumänien och så vidare. Judarna skulle bo – var?

Det var nu inte tal om några arbetsläger för judar i Ungern, Rumänien, Polen, Litauen, Frankrike etc., men målet var det samma: Att utradera judars inflytande både kulturellt och ekonomiskt. De ansågs utgöra ett hinder för det vanliga, hederliga folket. Den hatiska – och normaliserade – retoriken användes av stora folklager, kyrkan, regeringen och andra inflytelserika grupper: Död åt juden. Ofta förordades våldsamma metoder. Judarna ansågs, naturligtvis, ha ett alltför stort inflytande i det intellektuella livet och i landets ekonomi. Stegvis – och det är frapperande hur skeendena hade likartad gång i många länder – uteslöts judar inte bara från maktpositioner inom staten, utan snart även från universitet och annan högre utbildning. De förbjöds utföra vissa yrken och beskylldes för att i grund och botten förgifta hela samhället. Judarna var ett hinder för att ”folket” skulle kunna utvecklas och nå sin fulla potential. De blev inte andra klassens medborgare – de ansågs inte vara medborgare över huvud taget och således oönskade, föraktade och avskyvärda. Hundratusentals judar i Europa miste livet redan innan Tyskland blivit en maktfaktor i Europa. Staten, militären, socialister, nationalister, så kallat vanligt kristet folk, hjälpte under olika förevändningar till i både stjälandet, ockuperandet av judiska bosättningar och mördandet. Många judar emigrerade, men för det krävdes de rätta ekonomiska förutsättningarna. I olika steg ströps möjligheterna att emigrera till USA och kvar blev många i ett allt fientligare Europa.

Eftersom persongalleriet i boken är diversifierat, där de olika familjemedlemmarna verkade inom skilda delar av samhället, belyses vad konsekvenserna innebar för den enskilde juden. Ett hat som kom att frigöra en länge undertryckt önskan om revansch mot judarna. Våldet är välkänt, men hur det intellektuella livet genomgick en fruktansvärt snabb förruttnelseprocess belyses inte lika ofta. Sonen och studenten Berthold fryses ut och utsätts för medstudenters och lärares hat, hus och lägenheter tas i anspråk, företaget kommer att kringgärdas av hot, Edgars läkarvetenskapliga framsteg förvrängs och diskvalificeras och Gustavs bekväma liv och önskan om att skriva en biografi över Gotthold Lessing framstår snart som något alltför bekvämt och oansvarigt.

Lion Feuchtwanger var klarseende och det gör boken fascinerande. Den ger en nykter bild av situationen och vad utvecklingen i förlängningen skulle leda till. Till följd av att han fråntogs sitt tyska medborgarskap flyttade han i ett tidigt skede till Frankrike. När Tysklands inflytande ökade hamnade han i ett interneringsläger, men efter en flykt hamnade han till sist i USA där han kom att leva fram till sin död 1958.

Ofta understryks vikten av att ”lära av historien”. Frågan är vad som egentligen menas. Antagligen ingenting med substans. Tomma ord, floskler, plattityder, bekvämlighetsord. Om man inser något är det föga – inte ett dyft! – värt om det inte omsätts i någon sorts handling. Vad har vi annars tankeförmågan till, om inte kunna omsätta en tanke i praktik? Jag sätter mig på botbänken. Om fascism, rasism, nationalsocialism, nazism genom historien nu har något gemensamt, är det att den lever och närs av en retorik som är anti-intellektuell, ja, som rentav skyr och hatar rationaliteten. Att tala till känslan är enkelt och framförallt effektivt. Orden är, som Victor Klemperer menar, små arsenikdoser som först med tiden får förödande konsekvenser. Steget från ord till handling är sällan långt och när någon kastar första stenen…

Vi får försöka förstå att det vi kan veta om gårdagen på sin höjd är aningar. Aldrig så kvalificerade gissningar är ändå gissningar. Oavsett mängden källmaterial, hindras vi av att gårdagen är just gårdag och därmed inte åtkomlig för oss. Att lära av historien är inte att söka efter karbonkopior. Nej, det är att försöka finna skärvor och sätta ihop något som förnimmer om något vi upplever och ser idag. Och aldrig vara svaga och obestämda inför dumheten hos oss själva som krattar manegen för ondskan.