När jag var 13 år dog min mormor. Några veckor innan hon gick bort besökte jag och mamma henne på äldreboendet. Jag minns det så väl. Det var bara jag, mamma och mormor och plötsligt var mormor så liten, betydligt mindre än vanligt. Vi hjälpte henne upp ur sängen för att ta en kort promenad i boendets korridor. Hon orkade knappt och både jag och mamma var tvungna att hjälpa henne. Vi höll henne stadigt i varsin arm och efter ett par steg stannade hon plötsligt till för att sträcka på sig. “Rak i ryggen, ska man gå”. Efter ännu ett par trevande steg stannade hon åter till och sträckte på sig. Så där fortsatte vår promenad genom korridoren och mamma berättade att hennes pappa, min morfar, ofta petade in ett finger hårt i ryggen när han tyckte att hon eller hennes syster skönk ihop för mycket. Ett minne dök upp i mitt huvud, även jag hade känt det där hårda fingret, mitt mellan skulderbladens vingar.

I Roddy Doyles Mary, spöket och resan genom natten umgås 12-åriga Mary med sin mormor under hennes sista tid i livet. Jag känner igen den där känslan Doyle så lätt beskriver. Det ovetande vetandet, när man vet vad som ska hända men inte var eller hur. Mary vet att hennes mormor snart ska dö. Marys mamma Scarlett vet det. Marys mormor, Emer, vet det mycket väl, och hon är rädd.

På väg hem från skolan en dag möter Mary en lustig figur. En kvinna som är både ung och gammaldags. En kvinna som visar sig vara Marys mormorsmors spöke, Tansey. Tansey gick bort när Emer var liten men kunde inte släppa taget om jordelivet förrän hon visste att det skulle gå bra för hennes dotter. Nu ligger Emer på sin dödsbädd och Tanseys slutliga uppdrag är att ta med henne på ett sista äventyr. En resa för att få Emer att inse att det kommer gå bra, att det inte är någon fara. Men det är inte den enda resan man får följa med på. De fyra kvinnorna har alla en berättelse och man hoppar mellan då- och nutid, till avgörande händelser i kvinnornas liv. De får alla en chans att berätta med sin röst.

Både bokens titel och framsida ger en antydan om en hårresande, hemsk och läskig resa, men innehållet bjuder på motsatsen. I klassisk Doyle-anda är det en berättelse med mycket värme, dråplig humor, vemod och till och med lite magi. Doyle avhandlar och behandlar ett svårt och tungt ämne med motsatsen till det som död annars förknippas med, Doyle använder glädje istället för sorg. Han lyfter fram kvinnornas likheter och olikheter, deras styrkor och svagheter, allt som knyter dem samman, och det blir en berättelse om kärlek mellan människor.

En liten nackdel är att boken bär på en ungdomlighet, i språk och attityd, som närmare känns igen från när jag var i Marys ålder, alltså sisådär en 15 år sedan. Något som gör att boken, trots att den är ny, känns något åldrad.

Besöket hos min mormor och den korta promenaden genom korridoren var vår lilla resa, en resa som jag tror kan vara viktig för människor när någon närstående snart ska lämna. Att man tillsammans minns något, eller delar minnen. Resan genom natten är en sista upplevelse för de fyra kvinnorna tillsammans. Det är en spökhistoria med en varm och hoppfull tvist. En resa genom tid och rum, för att finna ro och kunna gå vidare, både för levande och döda.