Insydda i ett gammalt lapptäckte finner man anteckningar från mitten av 1600-talet. De utgör en dagbok skriven av en ung kvinna i ett puritanskt nybyggarsamhälle. Såhär börjar de: ”Jag heter Mary och jag är en häxa.”

Mary har levt tillsammans med sin mormor i en liten engelsk by. När mormodern bränns på bål får Mary hjälp att fly av en mystisk kvinna. Hon följer med en grupp strängt religiösa emigranter till Massachusetts i Nordamerika. Strax utanför Salem slår de sig ner för att bygga ett nytt samhälle.

Mary har svårt att finna sin plats i den nya byn. Som flicka förväntas hon sysselsätta sig med hushållsgöromål och skvallra kring giftermålschanser. Allt okonventionellt och främmande ses av nybyggarna med oblida ögon. Men Mary vill röra sig fritt i skogen och blir bekant med en indianpojke och hans farfar. Där möter hon en tolerans och en ekologisk andlighet hon känner igen från sin mormor.

Men i nybyggarbyn väcker Marys beteende och örtkunskaper misstankar, hon anklagas för att vara häxa, och till slut måste hon lämna byn. Individualism ställs mot inskränkt kollektivism, nytänkande mot vidskepelse. Celia Rees använder medvetet den historiska miljön för att diskutera könsroller, etnocentrism och religionsfrihet – och hon gör det på ett sätt som är både spännande och lärorikt att läsa.

Den som läst Arthur Millers pjäs Häxjakten (The Crucible) kommer att känna igen en hel del. Häxa utspelar sig i närheten av Salem och här finns såväl intrigerande unga kvinnor som präster med egen agenda. Där slutar emellertid likheten. Där Millers Abigail hör till dem som anklagar är Mary den som anklagas, där Abigail är lömsk och manipulativ är Mary välmenande, klok och modig.

Rees blandar historisk realism med fantastiska inslag. Hennes berättelse kan närmast beskrivas som en blandning mellan Utvandrarna och Avalons dimmor. Här finns stora mått av historisk trovärdighet, men också utrymme att skapa en stark kvinnlig huvudperson som i ett hämmat och förbjudande samhälle har mod att göra egna val och gå sina egna vägar.