Recension

: När häxbålen brann
När häxbålen brann Lars Widding
1987
Norstedts
8/10

Levande historia

Utgiven 1987
ISBN 9118791026
Sidor 273
Först utgiven 1980
Illustratör Nils Stödberg

Om författaren

Lars Widding (1924-1994) kom från Umeå och sysslade med litteratur, journalistik, film radion och TV. Mest känd är han för sina historiska romaner, till exempel ”Årstafruns dagbok”, Sorunda-sviten och Karoliner-sviten. Det egna livet skildrade han bland annat i ”Inga stormar än” (1950) och ”Min historia” (1983).

Lars Widding – Mer om författaren.

Sök efter boken

Våren 1675 satte Satan i gång ett jävla liv i staden Stockholm. Speciell förkärlek visade han Katarina församling på Södermalm. Överallt bland dessa fattiga kvinnor värvade han häxor, med vilka han sedan hade de grövsta orgier natt efter natt i sitt högkvarter på Blåkulla.

Så börjar Lars Widdings När häxbålen brann, en mustig ”dokumentär berättelse” om häxprocesserna i Stockholm 1675. De är utan tvekan Sveriges mest kända häxprocesser, inte bara för att de utspelade sig i huvudstaden, men därför att processerna, som i amerikanska Salem, efter att ett antal personer avrättats tog en ny vändning. En efter en erkände vittnena att de ljugit, och några av de forna stjärnvittnena avrättades till och med.

Widdings roman bygger på historiska dokument, så kanske kan man kalla den dokumentär. Jag tror att skönlitteratur spelar en stor och viktig roll när det gäller att förmedla historia. Och jag tror inte att historisk sanning enbart handlar om att ha ordning på en massa fakta. Jag tror att all fiktion har drag av verklighet och att all verklighet har drag av fiktion.

Att däremot kunna skriva ”Jag har bara berättat om vad som hände” om händelser som utspelade sig för trehundra år sedan, som Widding gör i förordet, har jag lite svårt att svälja. Visst tusan måste man tolka något som bara beskrivs av knapphändiga historiska källor – i synnerhet om man som Widding till så stor del rör sig i människors inre.

Hade det bara varit för förordet hade jag snabbt glömt problemet – själva romanen är både intressant, spännande och välskriven. Men så kommer vi till efterordet. I ”Häxvärldens kaos och logik” beskriver kulturantropolog Anita Jacobson-Widding häxhysteri som något fullkomligt oberoende av tid och rum. Hon jämför utan att blinka det som hände i Stockholm med fenomen i det nutida Kongo som om alla mänskliga kulturyttringar var en och samma oavsett tid och rum. Dessutom baserar hon hela resonemangen kring Stockholmsprocesserna på sanningshalten i ett enda uttalande av en piga som åtminstone måste ha ljugit om allt annat. Det är inte svårt att förstå varför historiker ofta är milt sagt skeptiska till diverse historielösa kulturforskare när man läser detta.

Jag vet inte om det finns några utgåvor av När häxbålen brann där man slipper detta efterord. Och om det inte finns borde någon se till att trycka upp en. För även om efterordet, och i viss mån förordet, drar ner min upplevelse rejält förtjänar romanen verkligen att läsas. Jag skulle till och med våga påstå att den hör till de bästa svenska skönlitterära skildringar av historiska häxor som finns på svenska.

Möjligen kan man beklaga att själva de häxanklagade får så lite utrymme, men Widdings roman behandlar något annat. Det är framför allt de anklagandes perspektiv vi får här, och Widdings sätt att beskriva på en gång 1600-talsmänniskornas synvinkel – som synes av inledning beskrivs Satan till exempel som en verklig figur – och indirekt tolka de sociala och psykologiska mekanismerna bakom det som sker är riktigt lysande. Han fångar både det dödliga allvaret och det skrattretande i mänsklig existens på en gång, och åskådliggör såväl tvivlet som masshysterin i en vaktstuga eller en kyrkoherdes sexuella frustration kanaliserad till kvinnohat och häxjakt med hjälp av handboken Häxhammaren.

Det som är svårt att förstå enbart utifrån fakta kan levandegöras som fiktion. Vi kan inte veta hur människor tänkte 1675, men det här känns som en trovärdig gissning. Mycket mer levande än så här kan man inte gärna bli om man varit död i trehundra år.

Ella Andrén

Publicerad: 2005-03-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:31

Kategori: Recension | Recension: #1568

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?