Recension

: Algot
Algot Carina Karlsson
2017
Schildt & Söderströms
9/10

Berättelse som väver vind, väver liv

Utgiven 2017
ISBN 9789515243454
Sidor 236

Om författaren

Carina Karlsson är född 1966 och uppvuxen på Åland. Hon har översatt ett antal verk och har själv skrivit flera. Den senaste boken är Märket (2019) om häxprocesserna på Åland. Har utsätts till ”Årets feminist” och har både vunnit och nominerats till ett flertal priser.

Sök efter boken

Jag lovar er, gott folk, att Carina Karlssons Märket som utkom tidigare i år kommer att ses som en av årets allra finaste utgivningar. Åtminstone i min bok. Handlingen utspelar sig på Åland under 1660-talet och har de häxprocesser som drog fram som en farsot i blickfånget. Från första bokstav ingav den mig en lågmäld ångest som inte försvann, men som då och då stegrades till en stark frustration. Att bränna folk på bål är ju aldrig särskilt trevligt och när folk väljer att ställa sig flata inför orättvisor blir man lite upprörd. Så är det.

Liksom Märket baseras Algot (2017) på historiska händelser. Människorna har funnits, de grundläggande skeendena har verkligen ägt rum. Av uppenbara skäl är deras själar diktade och konversationerna fiktion. Emellertid ger Karlssons osvikliga känsla för människors inre, de slitningar mellan ont och gott, egoism och ett ädelt-förlåtande sinnelag som finns i varje människobröst, en känsla av genuinitet. Så här kan det mycket väl ha gått till. En människa är nu alltid en människa.

Utöver bokens sensibilitet inför livets villkor är styrkan dess språk. Liknelserna känns aldrig anakrona. Ett liv kunde vara som ”två kardor som arbetar mot varandra, men utan ull emellan”. Karlsson är så förtrogen med sjöfararens och bondens språk att hon skulle kunna misstas för vilken sjöbuse som helst. Svordomarna duggar tätt och den ene är fulare i mun än den andre. Vidare uppskattar jag den strikta och avvisande hållning gentemot allt vad sentimentalitet heter. Söker du entydiga svar får du leta annorstädes, exempelvis i någon mindre nyanserad pekpinnelitteratur.

Vid tidpunkten för berättelsen förhöll det sig som så, att bönderna kunde undslippa att skicka sina söner in i militärtjänst om de förmådde locka en båtsman till ett torp under deras ansvar. En båtsman tjänstgjorde i flottan och under 1700-talet hade både svenska och ryska härskare en fäbless för att offra vanligt folk i mer eller mindre onödiga krig. Båtsmän fanns det gott om och dessa förväntades inte bli särskilt gamla. Ingen hyste heller några sådana illusioner. I brist på annan sysselsättning fick man helt enkelt ta vad arbete som nu var vakant.

Båtsmannen är i det här fallet den unge Algot och torpet knappt beboeligt ens med den fattiges standard. Det förelåg roten att förse Algot med både det ena och det andra, men det blev lite si och så med det. Löften ofta lika tomma som de brännvinsstop Algot hade en förödande relation till. Bostaden var dåligt underhållen men fint belägen mellan ”Kyrksundet och Lillträsket, mellan vattenblänk och vattenblänk.” Men fina utsikter mättar inte särskilt väl. Algot har inte mycket till övers för rotebönderna som enligt hans mening mest var en hop snåla fähundar med ”välgödda skinkor” som åt gröten med smöröga i medan han själv kände det riva i magen. Inställningen är ömsesidig – bönderna är oroliga för att han inte kommer leva upp till vad som förväntades av honom, alltså hjälpa till med vad som behövdes just för årstiden.

Algot har överlevt både rödsoten, kulan och träsplittret men invärtes är han ett kaos, ”en samling trasigheter med hud runtom”. Trots att han ofta framstår som en vämjelig uppenbarelse som är snar att hemfalla åt galenskapen, går det inte att hata honom. Inte ens när han klyver katten med yxan. Det är under dessa känslomässiga rus han som förlorar alla spärrar, men annars gör han inte ont. Inte ond, men snarstucken, svårregerlig, nyckfull, ofta drucken och framförallt stolt. Order tar han bara från befälen, även om han är första rangens ögontjänare. Det går alltså inte heller att tycka om honom, men krigstjänst och en traumatisk barndom skulle bryta ned även den starkaste av oss. Meningslösheten att slita vid galärens åror när luften fylls av oljud från döende vänner, krut och metall urholkar och förvrider. Han är en hemlös.

Egentligen är inte Algot särskilt intressant. Ilja och hennes dotter Greta är det desto mer. Ilja var tidigare gift med båtsmannen som levde i torpet innan Algot. Han förgicks i vågorna men försvinner inte ur berättelsen. Tids nog gifter sig Algot och Ilja, trots skillnaden i ålder och mognad. Fallenheten för drickandet har de gemensamt, men inte mycket annat. Det blir nästan som en moder-son-relation där hon pålägger sig själv att rädda honom. En klassisk kvinnofälla med andra ord. En förödande sådan – han är bortom räddning. Liksom hon själv.

Ilja är van vid ofred, flykt, hunger, kyla, brist och osäkerhet och Gud framstår för henne mest som en stor skälm. På henne åligger ett stort ansvar. Hon förväntas ta hand om både hem och dotter medan Algot är ute antingen i kriget eller rumlar runt nere på byn med dryckeskamrat Brenner. Greta syns inte ofta till men är ändå den som tilldrar sig min uppmärksamhet allra mest. Hon har ögon av ”skimmer och skyar” och tycks sitta på svar som är så rätta och riktiga att de vuxna inte vill eller törs lyssna på dem. Det är genom Greta ett stråk av mystik tillåts skymta till mellan raderna. Det ultrarealistiska och denna mystik smälter samman alldeles utmärkt.

Fladdermössen flackar och flyger, kastar i mörkret, visar tänderna. Det luktar blod om den här berättelsen, det luktar skräck.

Det hela slutar i död och det kommer inte som överraskning. Men ändå finns i berättelsen vändningar och invändningar som inte går att förutse. En kyrkoherdes redogörelse för det slutliga händelseförloppet finns att söka fram. Gör det och läs om ni vill.

Vid kyrkofolkets hemkomst sade hon till sin moder, hustru Kerstin Markusdotter: Ack min mor, om I visste vad för en ganska svår dag jag i dag haft, Gud löne dem så illa de mig hanterat hava! Gjorde sedan en kort berättelse om denna faseliga gärningen, så mycket hon förmådde, och orkade ifrån den stunden intet tala något ord, avsomnade följande dagen klockan 9 om morgonen. (Rötter, Sveriges Släktforskarförbund)

En ganska svår dag! Om brutala rånmord som gått till historien kategoriserades som ”ganska svåra” vill jag inte veta hur en hård dag kunde te sig.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-08-17 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-16 16:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7825

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?