På Deenas sjuttonårsdag försvinner hennes betydligt äldre storasyster Mandy. Drunknad, troligen med flit menar omgivningen och begraver en tom kista. Men Deena vet inom sig att det inte stämmer. Mandys försvinnande måste vara relaterat till den släktförbannelse hon började svamla om senast de sågs, när Deena berättat att hon av misstag råkat komma ut som lesbisk inför deras pappa. ”I’m telling you Deena, if the family think you’re rotten, you’re doomed.”

Vad Deena upptäcker när hon ger sig av för att hitta Mandy är inte en förbannelse specifikt för deras familj, utan en historia som gäller många irländare. Genom nedslag i det förflutna, med start i mitten av 1800-talet, tar en mörk berättelse om nedärvd skam, våld och kvinnohat form, med oplanerade graviditeter som röd tråd. Moïra Fowley-Doyle kan sin irländska historia, men också sin mytologi. Bland andra inslag av magisk realism återkommer bansheen: den enligt keltisk tro kvinnliga bäraren av dödsbud. Fowley-Doyle ger dock en alternativ förklaring på detta väsens motiv, vilket bara är ett av flera inslag som känns i magen. Det svindlar under läsningen, av många skäl. Att påminnas om vad som gjordes i katolicismens namn är djupt smärtsamt, särskilt som författarens efterord går in i detalj på faktiska skeenden. Men trots att mönstren känns igen är romanen oförutsägbar. Deena, med sin mänsklighet och sin starka drivkraft att söka svaret på en gåta, är en perfekt huvudperson att hålla i handen under en intensiv resa där nästan ingenting är vad det först ser ut att vara.

Boken låter sig inte så lätt genrebestämmas – finns det något ord för en spännande, feministisk mysterieroman med queera och historiska inslag? Det är en i dubbel bemärkelse sagolik roman som bryter den tystnad som kvinnor skrämts och skammats till i århundraden, och som samtidigt är otäckt aktuell i och med de abortlagar som fortfarande existerar i vissa länder och är på framgång i andra. Argumenten som framförs är ofta desamma som användes förr. Det är lätt att känna förtvivlan, men romanen inger ett visst hopp. Författarens drivkraft under skrivandet var vrede, och budskapet är i enlighet med detta: Var rasande. Säg emot. Bryt stigmat.