Romanen Dagar utan slut inleds med en beskrivning av hur liket av en soldat görs i ordning inför begravningen. I kavalleriets uniform, som putsats och rengjorts, är den döde finare än han någonsin varit i livet. Om minnet inte har fel är året 1851. Direkt efter inledningsscenen blickar berättaren, Thomas McNulty tillbaka på hur han som trettonåring lämnade svältkatastrofen på Irland. Fartygsresan över Atlanten var dramatisk. Men han kom fram och började luffa runt i ett nybyggarnas USA. Vid sin sida infann sig snart mannen i hans liv: John Cole.

Huvudpersonen berättar vidare hur de båda får uppdrag som danserskor på en underhållningsinrättning för gruvarbetare. När McNulty har kvinnokläder på sig förstår han något han inte kan sätta ord på, han fylls av en kraftfull, berusande känsla. Även saloonens ägare tycker att danserskorna sköter sig galant, och som nästa steg anlitar han dem att uppträda på scen. Den allt större åskådarskaran jublar vid föreställningarna.

Parets ansikten förändras när de blir äldre, vilket gör att de måste hitta ett annat sätt att försörja sig. De låter sig värvas till soldater i kavalleriet. Uppdraget för dem till våldsamma krigsskådeplatser i mötet med indianer och senare i det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet.

Historien bakas in i ett mustigt talspråk som gör att jag känner hur björnkramen omfamnar även mig. McNulty är en man – kvinna – både och – som har ett hjärta fullt av lojalitet. Hans jobb är att lyda order från kavalleriets befäl. Det ges ingen plats åt förhärligande av våldet, men kedjan av incidenter blir begripliga och klargör hur människan fungerar i vissa omständigheter.

McNulty har nära till sina känslor oavsett om det rör sig om att beskriva mörkerrädslor eller skönheten han ser i sin man. De fysiska strapatserna handlar om att vandra i brännande sol eller ligga huttrande under en sliten filt i vinternatten. Översättaren, Erik Andersson, hittar svenska ord som förmedlar den enkla och stundtals buffliga tonen.

Romanen väcker inte bara medkänsla. Den ger på samma gång en utmärkt förförståelse för den historiska kalabaliken som lett fram till nutidens USA. Huvudpersonerna agerar blixtsnabbt, är läraktiga och premieras för sin initiativrikedom. Ute i nybyggarland måste man hitta vägar att få dollar för dagen och många män värvas av kavalleriet, vars mål är att ha ihjäl ursprungsbefolkningen. Kunskaper som att hantera vapen och att skydda sig mot kraftiga väderomslag är viktiga. När utmaningarna blir för stora flyttar man till en annan delstat. Att hålla hårt i människorna man älskar är livsmottot – i synnerhet när man bara vill skrika och hötta näven mot himlen.

Men det mest omvälvande är nog hur berättelsen löser upp förstenade synsätt. Rasismen finns, men överbryggas med flera exempel. Homosexualitet och transsexualitet är självklara delar i romanfigurernas identiteter. Brutaliteten mellan ”vita” och naturfolk balanseras med flera undantag – vem överlever, den adopterade indianflickan som ingår i familjen eller vännen i soldatkläder som hotar att döda flickan?

Dagar utan slut är en sjujäkligt bra berättad historia. Vet inte om jag behöver fler ord än så.