När jag var liten läste jag, så sjuttitalist jag är, om kåbåjsare och indijaner. Det var Lucky Luke och det var Tintin i Amerika och det var farsans gamla pojkböcker och det var plastpilbågar och knallpulverpistoler. Det var ju spännande, ett ofarligt äventyr någonstans långt bak i forntiden.

Sen, just när jag började upptäcka att det fanns annat än bara pangpang och roliga fjäderhatter i det där, såg jag Little Big Man. Filmatiseringen från 1970 med Dustin Hoffman, alltså. Och plötsligt blev det en helt annan historia.

Little Big Man, både filmen och boken som nu kommer ut på svenska för första gången, handlar om Jack Crabb. Jack är 111 när boken börjar på 1950-talet, och talar om för sin misstroende levnadstecknare att han är den ende vite överlevande från slaget vid Little Bighorn – första och sista gången en samlad armé av siouxer och cheyenner spöade skiten ur det amerikanska kavalleriet. Men han är också Little Big Man, cheyennekrigare, som vid tio års ålder adopterades av en stam som överföll prärievagntåget han åkte med. Under de nästa 25 åren flackar han fram och tillbaka mellan de två liven; han lever omväxlande som indian och som vit utan att riktigt höra hemma i någon av nationerna, där den ena är på väg att försvinna medan den andra just håller på att skapa sig själv. Han har familjier på båda sidor och förlorar dem; han prövar alla yrken och funktioner som finns, träffar alla stora namn från Wyatt Earp till general Custer. Han är med och utrotar bisonoxen, han bygger järnväg, han Civiliserar landet. Och samtidigt, som adopterad indian, ser han baksidan: massakrerna, rasismen, marginaliseringen.

Nu hade jag dittills varit en stor beundrare av civilisationen, men jag trodde att det berodde på att jag inte haft något att göra med dess uppbyggnad i den mån jag kommit i kontakt med den.

Detta är inget felfritt litterärt mästerverk – boken utger sig för att vara en oredigerad serie intervjuer med en mycket gammal och obildad man, och det är det språket den talar. Som historieskrivning och äventyrsroman, däremot, är den ofta enormt stark. Det som slog mig med filmen, och gör det med förlagan också, är både detaljrikedomen av livet på prärien och i de uppväxande städerna, människorna och tankarna som uppstod och levde där – och rättvisan. För det Little Big Man gör bättre än många andra är att fånga de två sidornas goda och dåliga drag utan överdrivet moraliserande; indianerna framställs inte enbart som naturälskande filosofer som lever i samklang med allt levande, de vita inte enbart som onda banditer, det finns välvilliga idioter och våldsverkare på båda sidor. En krock mellan två världar som är lite för förtjusta i bilden av sig själva, blinda för bjälken i sitt eget öga (rasisten, misogynisten och möjligen storlögnaren Crabb själv är inget undantag) och som bara kan ha ett slut. Det är där det blir så mycket mer än bara kåbåjsare och indijaner.

Little Big Man är långt ifrån det enda verk från den här tiden som försöker nyansera och problematisera bilden av USAs historia och dess förhållande till andra folk – specifikt indianerna, men som Berger låter sin hjälte påpeka mot slutet är parallellerna till östasien lätta att dra – men den är en viktig pusselbit.

…Och så ska då boken, 45 år senare, översättas till svenska. Och det är på många sätt som om tiden stått still, för Caj Lundgrens översättning är ett hafsverk av det slag som ofta brukas göra med litteratur förlagen inte tar på allvar (jag är uppvuxen på svenska översättningar av Stephen King också). Språket är klumpigt, amerikanska fraser felöversätts, vissa indianer har namn (och inte alltid samma namn två kapitel i rad) på svenska och andra på engelska, han låter sin hjälte svära friskt trots att Berger gör en poäng av att hans berättare har censurerat alla svordomar, etc… Det är svårt att ta en roman om en kulturkrock på allvar när den svenske översättaren låter cheyenner säga ”all right” till varann. I en tid där till och med Tintin får textkritiska nyöversättningar förtjänar Little Big Man bättre än det. Läs den om ni sett filmen, läs den i stället för att se filmen, se filmen när ni läst den, men gör det på engelska. Jag har talat.