I oktober varje år drabbas Caras familj av olyckor och tragedier. Skärsår, blåmärken, brutna ben – ibland saker värre än så. De kallar tiden för olyckssäsongen. Men det år då läsaren träder in i berättelsen är det något som håller på att ändas, och Cara letar frenetiskt efter svar.

Till ytan verkar historien som en ganska vanlig ungdomsbok. Vi har unga människor på gymnasiet som festar, blir kära, har trassliga förhållanden. Och så det fantastiska elementet, en familj med en mörk, övernaturlig hemlighet. På många sätt håller också romanen fast vid detta, men i stället för att fastna där utvecklas många teman och spänningar till något förvånansvärt medryckande.

Det som Fowley-Doyle lyckas allra bäst med är att skapa den osäkra balansen mellan verklighet och fantasi, magi och psykologi. Olyckornas tid är ofta obehaglig på riktigt och det beror framför allt på det tvivel som skapas. Som läsare blir man osäker på vad som är verkligt, och vad som är inbillat. Om någonting alls är inbillat. Den skapar en spänning mellan det upplevda, det undermedvetna, det vi kan ta på och det vi inte talar om. Ofta glider övernaturliga händelser in i fantasifulla metaforer och suddar ut gränserna på ett sätt som gör att man knappt ens behöver veta vad som faktiskt är sant – man kan bara luta sig tillbaka och njuta av bilderna.

Mycket i boken är också mer komplext än vad det först verkar. Under den övernaturliga historien som berättas ligger mycket smärta och outtalade saker och puttrar. Allteftersom allting fortskrider nystas det upp, lite i taget, på ett ofta oväntat och mycket tillfredsställande sätt. I familjen finns dock ett slags kollektivt, bortglömt undermedvetet som inte riktigt känns realistiskt. Åtminstone blir själva uppdagandet något för plötsligt, som ett medvetet val i en tvungen dramaturgi.

Ibland känns också dialogen lite stolpig, som att vissa repliker inte egentligen hör till ett normalt samtalsflyt utan bara finns där för sin funktion för handlingen. När det blir alltför tydligt blir det lätt att hänga upp sig. Också kärleksrelationerna haltar lite. De är tyvärr ofta typiska och förutsägbara.
Olyckornas tid är läsvärd för den tryckande stämningen, det tilltalande språket och för hur den lyckas innehålla så mycket. Den är läsvärd för att den överraskar. Samtidigt faller den i en hel del gropar, bland annat med en del stereotypa karaktärer och relationer. Den passar inte alla. Det blir upp till dig.