Hon måste skriva det här nu, måste helt enkelt göra det, men hur ska hon börja – och hur ska hon fortsätta? Karolina Ramqvists Det är natten skildrar en skrivprocess – men inte författandet av en bok, utan av ett föredrag, ett anförande hon ska hålla. Ett sådant där författarsamtal. Hon tycker att det är svårt, nästan omöjligt, skriver vardag i stället, och minnen. Eller – det är det vi läser, för det är inte säkert att det vi läser är texten hon skriver.

Hon skärskådar det egna jagets uppdelning i två: författaren kontra hon som skriver. Författaren är den som finns efteråt, den som är en roll, den som måste möta världen och stå till svars för vad hon som skrivit åstadkommit. En rustning men hela tiden med sprickor och hela tiden i ett vacklande mellan de båda.

Det är också en skildring av tillkomsten av en roman, den sista som skulle skrivas men som ändå blev till, som något nästan förbjudet, den roman hon nu ska tala om men inte kan, inte vill.

De litterära förebilderna tas fram och citeras. Man kan inte skriva om en bok, man kan inte tala om en bok. Mötet med läsaren bör ske i boken, inte någon annanstans. ”Vad vill du säga med den här boken?” Helt enkelt det som står i den. Helt enkelt, när det känns så förtvivlat svårt. Samtidigt kan jag tänka att det nästan är löjeväckande självupptaget, som om alla som inte är författare inte skulle växla mellan roller såväl inom sin profession som privat. Visserligen sker ju själva skrivandet skilt från den övriga författarverksamheten, den som blivit till en industri i sig, men ändå.

Hon sällar sig till de skrivande kvinnorna, de som måste gå emot sin tid och sin världs uppfattning om hur de skulle vara – i dået och i nuet. Speglar sig i Virginia Woolf och Marguerite Duras. Upprepar de nästan eviga frågorna om man kan underkasta sig både en familj och en text? Texten måste gå före, med sårade närstående som följd, primärt sårade män för dessa skrivande kvinnor. Författandet som feministisk aktion men ständigt tolkad till hennes nackdel. Allt blir läst som självbiografi, oavsett vad hon säger, så pass att människor blir förorättade när de inser att hon menar vad hon säger, att det är fiktion, att hon har hittat på. Detta märkliga sanningskrav, denna tro på att den bästa litteraturen skildrar något självupplevt. (Hon skriver inte om just det, men jag minns hur någon recensent eller krönikör tog fasta på hennes författarporträtt och skrev något om att hennes utseende motsade det hon skrev. Damned if you do, damned if you don’t.)

Och läsarna, de som ständigt vill ha lite mer, som inte nöjer sig med att bara läsa. Som vill möta författaren, lyssna och ställa frågor. En förutsättning men en frustrerande sådan, så långt ifrån det ideala men en ekonomisk nödvändighet. Det växlar snabbt mellan det esoteriska och det pragmatiska, där den faktiskt ganska privilegierade författaren känner ett reellt tvång och en plåga, som under de smått förnedrande stunderna då hon suttit ensam vid ett signeringsbord, väntande.

Det är en tunn, grå volym som rymmer mycket. En poetik i mellanrummet mellan liv och dikt, där den slutliga segraren tycks vara författaren, den som tar äran för det den skrivande lagt ned sin själ i, om man så vill.