Recension

: Dublin Encounter
Dublin Encounter Oda O'Carrol
2007
Lonely Planet
8/10

En reskamrat i fickformat

Utgiven 2007
ISBN 1740598296
Sidor 128
Orginaltitel Dublin Encounter
Först utgiven 2007
Språk Engelska
Medförfattare Fionn Davenport

Om författaren

Oda O’Carrol har arbetat med TV research, manus och regisserande. Hon har varit med och skrivit på flera Lonely Planet-böcker: Britain, Ireland, Dublin, France med flera. Hon bor i Dublin med sin man och tre döttrar.

Sök efter boken

Jag tycker om guideböcker överlag. Om man ska stanna länge på en plats är det trevligt att hitta sina egna favoritställen, den sunkiga puben med de fantastiska rödbetsmackorna, den lilla butiken som man besatt återvände till varje dag i en vecka, parken där det alltid luktar vanilj och där en gammal man ringer i en klocka innan det är dags att stänga grindarna.

Men om man inte har den tiden är det skönt att slippa gå på alla nitar som krävs innan man hittar rätt. Stannar man bara en långhelg i en storstad är risken stor att man får äta dålig och dyr mat, att man villar bort sig, att det är omöjligt att hitta ett uteställe som inte dräller av fjortisar på språkresa, och att man långt efter att man kommit hem får veta om något fantastiskt som man hade velat uppleva om man bara vetat om det.

Då är det bra med guideböcker. Det är extra bra med en guidebok som riktar sig till den målgrupp man själv tillhör, och ännu lite bättre om den är anpassad till hur lång tid man har på sig. Lonely planets nya Encounter-serie lyckas, i mitt fall, med båda sakerna. Tack vare billiga Ryan Air-biljetter stannar jag bara fem nätter. Jag reser utan barn, med en genomsnittlig heltidsinkomst på fickan. Jag är för mesig för att åka taxi till svartklubbar i övergivna industrilokaler utanför staden men för äventyrlig för att vilja hänga i Temple bar varje kväll. Encounterserien riktar sig till just sådana som mig och mina tre medresenärer.

Med sina 128 sidor, minimala utvikskarta (som man tyvärr måste riva loss), minimala format (den får plats även i små väskor och väger nästan ingenting) och låga pris är boken precis lagom. Man hinner läsa igenom den på flygresan om man vill. Det är ett traditionellt upplägg med lite allmän information i början och slutet, och en stor färgkodad mittendel med olika stadsdelar där ”see”-, ”shop”-, ”eat”-, ”drink”- och ”play”-ställen beskrivs i korthet. En smart detalj är att det för varje stadsdel finns en tryckt karta i miniatyr i boken där allt som omnämns är utmärkt med hjälp av färg och sifferkoder. (Men det är ett mysterium att de inte har gjort likadant på den stora utvikskartan). Den har också flera sammanfattande delar med till exempel Dublins nio måsten, Dublins bästa liveställen, Dublin för gay och lesbiska, och för den riktigt late: ett detaljerat förslag på upplägg för tre dagar. Men allt handlar om att roa sig. Här finns ingen historia, inget avsnitt om hotell och flygbolag, inget om Irland i övrigt.

Guideböcker blir snabbt inaktuella och man kan inte lasta en bok för att den är för gammal. Men Dublin Encounter släpps bara någon vecka innan jag och mina vänner ger oss ut på vår resa. Alla tider, adresser, och priser bör alltså stämma exakt.

Så precis hur bra är tipsen och hjälpen man får? Först till det negativa: prisangivelserna stämmer inte. Det är irriterande med tanke på att Dublin redan är en av världens dyraste städer. Restaurangnotorna går konsekvent på 10 euro (var) mer än vad guideboken angett. Bussbiljetterna som enligt boken ska kosta 1.70 euro kostar i praktiken ibland 1.60, ibland 1.90 (knappast någon ekonomisk katastrof men det känns opålitligt). Cobblestone som ”har spelningar varje kväll” är stendött den söndag vi går dit. Inne i boken finns märkliga tryckfel, sidangivelser som inte stämmer och en tabell över flygbussar som är så skev att den är svår att tolka.

MEN, och här kommer det svåra, det är omöjligt att inte blanda ihop guiden med min lyckade resa, som kastar ett försonande, förtrollande ljus över Dublin Encounter. Boken kommer för alltid att vara förknippad med Chicken Gorkhalin vi åt på Monty’s of Kathmandu, en nepalesisk restaurang som vi aldrig hade hittat utan boken, eller den där spelningen med Maria Doyle Kennedy på Whelan’s (som vi visserligen hittade i en lokal nöjestidning men som vi bekräftade med guideboken var en bra pub, dessutom hittade vi dit med hjälp av guidens kartor), eller den lilla italienska restaurangen Dunne & Crescenzi med en bakfull servitör men de ljuvligaste förrätter, eller uppsättningen av Sweeney Todd på Gate Theatre (vi googlade hemifrån i förväg, men bekräftade med guideboken att det var en teater med bra uppsättningar), och Cobblestone hade visserligen ingen ordentlig spelning när vi var där, men det satt tre begåvade irländare i en ”listening area” och sjöng och spelade tvärflöjt och fiol precis lagom högt för ett gäng ganska slitna söndagstjejer. På Dice Bar som enligt boken skulle ”samla de vackra beatnikmänniskorna” fanns en fantastisk tvåmetersflicka med Bettie Pagelugg och armarna fulla av tatueringar. Chester Beatty library, gratis och glest med turister, var, precis som guideboken sa, en överdådig samling religiösa skrifter, tusentals år gamla, nästan självlysande i stämningsfulla och sparsamt belysta rum.

Så ja, nästan allt det som var bäst på resan hittade vi i guideboken och det vi hittade själva som var minnesvärt visade sig också finnas i guideboken. Jag kommer att vara evigt tacksam mot Oda O’Carrol och Fionn Davenport, den femte och sjätte reskamraten som visste allt.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2007-06-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 12:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2529

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?