Krönika

Lita inte på guideboken

Att läsa under resor är att läsa under mental utvidgning. Sällan finner ord sin plats i medvetandet så väl som i skuggan under obekanta trädarter i en främmande stads park eller i tågkupens dunkel. Men innan du sitter där och suger in texten, ser dig omkring och grubblar över landets komplexa historia (som alltid är mer komplicerad än Sveriges), och innan du byter din utlästa bok mot en annan på ett vandrarhem, har du sannolikt ställt dig frågan: Vilka böcker ska med på resan? Enbart författare från landet jag reser till? Faktaböcker? Guideböcker?

Oftast spelar det inte så stor roll vad man väljer. Förhoppningen att innan avfärd skapa ett dugligt resebibliotek är fåfäng. Böcker bor i hela världen; slumpen är ett fantastiskt verktyg.

Jag minns mötet med John Fowles för mig okända Illusionisten i kinesiska Yangshuo. En park, te, bröd och 800 sidor litterär galenskap och biljans.

Guideboken kan tyckas vara oundgänglig. Den listar hostel, barer, restauranger, nattklubbar och nödvandiga sevärdheter. Den ger schematiska översikter över historia, traditioner och språk. En resa genom Kina utan guidebok hade varit svårgenomförd. En kortare resa till en storstad kräver god planering.

Men samtidigt är guiden livsfarlig. Den vet för mycket om för lite. Att slaviskt följa den minskar möjligheten till spontana möten, och skapar märkliga mallar för vad som är intressant i ett land. Sann komik uppstår när vi kvasialternativa sällar som kallas backpackers sitter på ett hostel och diskuterar reseplaner à la off-the-beaten-track, men gör det utifrån en och samma guidebok, som miljoner andra personer använt sig av, för att två dagar senare stöta på varandra i samma bergsby som "inga västerlänningar besökt tidigare".

Forskning visar att backpackers generellt sett kommer hem med mer fördomar om landet de rest i än charterturister som varit i samma land.

En reseguide bör inte läsas som en bibel, men jag har snarare börjat läsa den precis som Bibeln – som en bok med massor av budskap, varav de flesta inte angår mig.

I skrivande stund sitter jag i en lägenhet i Warsawa och morgonsolen skiner in genom fönstret. Marta, som bor här, har precis gått till jobbet på den polska dagstidningen Gazeta Wyborcza och lämnat oss (mig och fyra kompisar) med nycklarna. Marta träffade vi av en slump för ett par dagar sedan i norra Polen.

Vi hade tagit färjan från Karlskrona till Gdynia, anlänt till hamnen på kvällen och varken bokat rum eller skaffat en karta. Förbannande vår brist på orienteringsförmåga tog vi lokalbussen in till Gdynia centrum. Vi hade hört talas om halvön Hel, en sandig landremsa ut i Östersjön med mängder av turisthotell och restauranger. Vi stoppade en man i 40-årsåldern och frågade efter tågstationen och Hel.

- Du you want to go to Hel? You know the motherfucker is gonna be there tomorrow.

Mannen log emot fem frågetecken.

- The motherfucker – George W. Bush!

Ute på Hel dagen därpå skulle Bush möta Polens president Lech Kaczyñski. Massiva protester väntade.

Efter att ha fått övernatta hos översattaren Prot, som vi träffade på tåget till Hel, hamnade vi i antibushtåget, under parollen Welcome to Hel(l). Och i tumulten framför de bepansrade polska poliserna, med en helikopter surrande ovanför oss, lärde vi känna fredsaktivisten Marta. När vi nu bor hos henne i centrala Warsawa – gästfriheten överträffar det dyraste av hotells – beundrar jag det guideboksfria resandet mer än någonsin.

Om några dagar åker vi vidare till Ukraina. Bradts Ukrainaguide ligger nerpackad i väskan. Förhoppningsvis stannar den där.

Jonas Gren

Publicerad: 2007-06-18 10:15 / Uppdaterad: 2011-02-15 09:03

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?