Under ett tal i januari 2002 lanserade George W Bush "ondskans axelmakter". Iran, Irak och Nordkorea. Hädanefter officiella ärkeskurkar. Strax därpå fick de sällskap av Syrien, Libyen och Kuba.
Till dessa länder har reportern Caroline Salzinger rest som frilansare och korrespondent för Sveriges Radio. Möten, händelser, tankar, resor och känslor som inte fick plats i radioreportagen hamnade i boken Hälsningar från ondskans axelmakter. Visst är det kul att ta del av hennes berättelser om livet bortom utrikesreportagen. Visst har hon fångat detaljer. Men några dagar lite här och var räcker inte för att tydliggöra dimhöljda vardagsliv.
Jo, en sak är riktigt spännande: Salzinger tar sig in i enigman Nordkorea. Möter tomma blickar, vandrar omkring ständigt övervakad i en verklighet som få journalister kommer åt. Men resten av boken lider av panisk ytlighet. Den som följer nyhetsrapporteringen får snarast sin bild av "skurkstaterna" befäst: I Iran går kvinnor i slöja, men i husen smygfestar ungdomarna bortom mullornas kontroll. I Irak är det kaos och inget blev bättre när Saddam försvann. I Nordkorea hjärntvättas folket, och likadant i Syrien. I Libyen har Kaddafi gjort en pudel och blivit västvänlig och ingen vet varför. På Kuba finns det massor av läkare, två olika valutor men ingen yttrandefrihet.
Den som söker sammanhang, finner dem knappast i Hälsningar från ondskans axelmakter. Förutom inledningen, där Salzinger under täckmanteln handelsresande inom porslin får bevittna nordkoreanska försök att imponera på henne genom "spontant" anordnade danser och besök i "varuhus" där personalen inte ens vet hur man öppnar kassan, blir skildringarna fragmentariska, förvirrande och platta – som mycken journalistik i övrigt.
För det här är en nyhetsreporters anteckningar. "Vardag och vansinne i världens mest stängda länder" lyder bokens underrubrik, men skulle kunna ha hetat: "vardagen i ett av världens mest vansinniga yrken". Korrespondens: att skjuta mediala höftskott. Reportern anländer till nya staden i nya landet, gör sina intervjuer med någon stolle som påstår något via tolk och sanningen levereras till hemlandet några timmar senare. Då finns den där: bilden av utriket. "Såna grejer di hittar på di dära araberna" muttrar Tore till Gun hemma i köket.
Mest slående är därför inblicken i utrikeskorrespondenters vardag. Hur reportrar och fotografer i hotellens barer bjuder varann på sina bästa nära-döden-upplevelser. Hur "fixare" i de olika länderna – alltså lokala förmågor som säljer sina tjänster som tolkar, chaufförer och annat – ordnar färdiga reportageidéer till världens alla korrar. Hur korrarna sedan tipsar varandra om sina fixare, så att Caroline Salzinger när hon hör eller ser ett reportage från ett visst land direkt förstår vilken fixare som använts. Samma bilder massproducerade in absurdum.
Boken ska vara kul, menar förlaget. Jag har ganska tråkigt. Dessutom famlar Salzinger mellan att dels raljera över Bushadministrationens cyniska utspel om skurkstater – denna världspolisens brutala ignorans – och att dels befästa den genom att själv demonisera. Särskilt påfrestande blir hennes metod att låta västerlandets marknadsmaskineri, symboliserat av hennes Mark Jacobs-sandaletter, utgöra den normalitetens fond mot vilken skildringarna av "skurkländerna" vilar.
Fast det är klart, design och terrorism verkar ju bottna i samma rädsla för att inte betyda någonting.
Publicerad: 2007-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-15 09:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).