Oljan är en helt avgörande maktfaktor i dagens värld. Redan idag förekommer ett stort antal konflikter som på olika vis är oljerelaterade – det mest uppenbara fallet är kanske USA:s ockupation av Irak, men fler exempel finns i andra delar av världen. Det är dock i Mellanöstern – framförallt Saudiarabien, Irak och Iran – som maktspelet om oljan blir som allra mest intensivt, eftersom så mycket av världens oljeresurser finns koncentrerade just här. När nu oljan dessutom är på upphällningen så riskerar det att leda till allt mer intensiva konflikter om de kvarvarande resurserna, eftersom alternativen för att driva länders ekonomier helt enkelt inte finns.

Vladislav Savic, utrikeskorrespondent på Ekot, skriver i den här boken alltså om en viktig strategisk framtidsfråga. Boken diskuterar varför just olja är av så stor betydelse, och varför just Mellanöstern är så avgörande, samtidigt som den går igenom situationen i en lång rad andra oljerika länder. USA:s avgörande roll som enda kvarvarande supermakt – och den självpåtagna rollen som "världspolis" diskuteras också.

Ett visst problem med boken är dock detta med trovärdighet. Det är inte riktigt att klassa som en reportagebok, där Savic intervjuar insatta personer eller rapporterar om egna, direkta iakttagelser, utan den verkar i hög grad bygga på andra källor. Problemet är dock att vi sällan får reda på vilka dessa källor är – författaren nämner ibland någon bok i texten, och någon gång ibland förekommer det en konkret fotnot (totalt 80 fotnoter, d.v.s. en på var tredje sida). I övrigt tvingas vi helt lita till Savics faktapåståenden, för att utifrån dem följa resonemangen och problemanalysen.

Det känns också som om Savic redan tidigt – när han skriver om USA:s roll i internationell politik i allmänhet – förlorar sitt fokus på oljans betydelse, vilket gör att helhetsintrycket förtas något. Det paradoxala är dock att det är just i de här kapitlen som boken blir som mest levande. Författarens beskrivning av det "tysta kriget" om olja förefaller nämligen inte särskilt banbrytande, utan har på olika vis behandlats i litteratur tidigare (även om, som Savic skriver, debatten inte alltid har nått Sverige). När författaren däremot skriver om internationell maktpolitik märks det tydligt att han inte bara återger någon annans analys eller världsbild, utan har egna gedigna erfarenheter att dela med sig av, exempelvis från sin tid i FN-tjänst. Det är också då som boken riktigt lever upp, och innehåller många riktigt minnesvärda delar.