Recension

: Alla monster måste dö
Alla monster måste dö Magnus Bärtås och Fredrik Ekman
2011
Albert Bonniers Förlag
5/10

Pyongyang med all-inclusive från 11.995

Utgiven 2011
ISBN 9789100124885
Sidor 219

Om författaren

Magnus Bärtås är konstnär och har ställt ut både i Sverige och utomlands. Han är verksam som skribent och har varit redaktör och ansvarig utgivare för Tidskriften Index. Dessutom undervisar han vid konstfack i Stockholm. Fredrik Ekman är musikdramatiker och skribent. Han har tidigare publicerat texter och essäer i en rad tidningar och tidskrifter. Tillsammans har de skrivit tre böcker: Orienterarsjukan och andra berättelser (2001), Innanför cirkeln (2005) och Alla monster måste dö (2011).

Sök efter boken

Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium, med att upptäcka den bergiga och natursköna landsbygden i landets nordöstra hörn. Under hela resan kommer ni att ha tillgång till lokala guider vilka garanterar att ni kommer att få ut det bästa av besöket i denna lite undanskymmda men stolta nation.

Texten ovan är inte citerad från vings sommarkatalog och Nordkorea är inte heller en av deras produkter. Samtidigt är det en ganska korrekt beskrivning av landet, om man nu väljer att göra det med charterbolagens blunda för allt som inte är positivt perspektiv. Diskussionen om det moraliska korrekta i att resa till diktaturer har det i och med revolutionen i det solsäkra Egypten åter kommit upp i fokus och därför blir Alla monster måste dö högaktuell. Personligen skall jag inte heller sitta på några höga hästar och peka med det politiskt korrekta pekfingret, då jag faktiskt befann mig i just Egypten när oroligheterna startade där (av vilka jag heller ingenting märkte av eftersom jag befann mig i turistenklaven El-Gouna). Men frågan blir liksom oundviklig när man läser ett resereportage från just den slutna kommunistdiktaturen Nordkorea. Något som Bärtås och Ekman också berör.

För genom hela boken, där författarna genomför en veckas orgniserad gruppresa vilket är den enda tillåtna formen att besöka landet, finns ett underliggande fördömande av de medresenärerna i gruppen. De andra i gruppen beskrivs genomgående som chockturister och här finns en mängd osympatiska individer som sinsemellan är väldigt olika (brattgäng från Bromma, en kufisk 20-årige nordkoreanörd och ett gäng värmländska bönder som hänger med den öldrickande norrmannen) men förenas genom sitt tvivelaktiga reseintresse och till viss del genom att de föreställs så stereotypa. De är fascinerade om än inte omedvetna om den hårda diktaturen, men reser dit lite på samma sätt som personer som tar sig till bilolyckor eller husbränder för att titta på.

Författarna själva har dock ett ädelt syfte med resan: de ska ju skriva om det i en bok. Jag har inga invändningar mot att genomföra en resa till Nordkorea i syfte att skriva om det, tvärt om har jag läst flera resebloggar och har även odlat ett eget, lite lätt perverst intresse för det 1984-aktiga landet. Men just den lite moraliskt upphöjda position författarna ger sig själva gentemot de övriga skapar ändå en irritation som tyvärr går genom hela läsningen. De är ju faktiskt de i gruppen som i verklig mening profiterar på diktaturen då deras bok inte direkt tillför något nytt och avslöjande om nationen eller situationen där och knappast heller kan beskrivas som ett journalistiskt arbete.

Som reseskildring över hur en resa till Kim Jong Ills rike går till fungerar den dock utmärkt. Författarna kan sitt Nordkorea och fyller den med lagom mängd information om det verkliga förtrycket med fångläger och övervakning som med de oundvikligt komiska inslagen när ett land påtvingar resenärer en bild av något som de vet inte stämmer. Ja, jag har ju själv inte besökt landet men är tillräckligt påläst för att notera att alla resor dit verkar följa exakt samma mönster. Det är en resa där guiderna följer dem varje steg och gör sitt bästa för att resenärerna bara skall få se de Potjemkinkulliser som regimen vill visa upp, vilka mest består av monument över de två ledarnas förträfflighet. Deras andra uppgift är att hindra gruppen från varje möjlighet att komma i kontakt med det riktiga Nordkorea.

Resereportaget kombineras med en parallell historia om hur det Sydkoreanska filmskapar paret Madame Choi och Shin Sang-Ok i slutet på 70-talet kidnappades på order av Kim Jong Ill för att vara med och utveckla den Nordkoreanska filmen. Den historien är i sig lika intressant som vansinnig där arvtagaren och cineasten Kim Jong Ill agerar på ett sätt som bara har sin motsvarighet i Stephen Kings roman Lida. Här tvingas kreativtskapande fram med hjälp av våld, smicker och ändlösa resurser. Historien följs även upp med en intervju med den åldrade och medieskygga Madame Choi i Sydkorea.

Att de använder sig av en parallell historia gör läsningen mer intressant och att helhetsintrycket skiljer sig från något snaskigt resereportage i tidningar som Slitz och där hela poängen bara är att visa upp hur bizarrt och därigenom komiskt landet är. Givetvis är det ofrånkomligt att inte ta upp sådana aspekter, som när reseguiderna pekar på kala bergstoppar och förklarar att det heliga berget Baekdu alltid är snöklätt, men att bara fylla en bok med sådana händelser skulle ändå så uppenbart placera författarna själva som just chockturrister. Här börjar man dock fundera om inte parallellhistorien egentligen inte är just deras alibi? Att det är en historia som gör att deras syfte med resan är så mycket ädlare än för sina medresenärer. Kanske är jag här lite väl konspiratorisk men det är tyvärr ett intryck som följer med mig genom hela boken där helhetskänslan är lite som att författarna är på en fin och kulturellt acceptabel burleskshow medan deras medresenärer bara är på en simpel strippklubb.

Oscar Rooth

Publicerad: 2011-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-04 19:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4055

6 kommentarer

Vet inte om jag håller med dig. Jag uppskattade boken och tycker att det är bra introduktion till hur situationen ser ut på Koreahalvön.

Magnus Oregistrerad 2011-03-04 11:25
 

von oben? – tja, Bärtås har ju doktorerat med delvis samma historia i avhandlingen You Told Me.

Björn Oregistrerad 2011-03-04 15:31
 

Jag säger ju inte att Bärtås och Ekman inte kan sitt Korea,för de är ju helt klart väldigt insatta. Vad jag däremot menar är att de under sitt besök där inte får fram någon information eller betraktelser som inte redan finns beskrivet i div resereportage, resebloggar och liknande. Inte så konstigt heller eftersom resorna ju är väldigt välregiserade. Men det jag tycker drar ner läsvärdet i boken är deras överlägsna attityd där alla andra reser dit för att typ faschineras av totalitärismen medan författarna är där för att göra ett viktigt arbete. Visst har jag kanske hakat upp mig lite på det, men det var ändå det intryck som går igenom hela boken. Vilket är synd för det är också en bra reseskildring och intressant vinkling med Skapande, nordkoreanska filmindustrin och Kim Jong Ill som den store cineasten.

von oben, definitivt!

Oscar Rooth Redaktionen 2011-03-05 09:06
 

utan att ha läst boken retar jag mig också på att den är duktigt von oben… varenda recension nämner bratsen som är typ 20… av alla billiga tricks man kan göra som kulturknutte så är att hänga ut 20åriga överklasslynglar det enklaste av dem alla… man skriver inte en sån bok om man inte själv bär på en fascination för nordkorera och då är man på bratsens sida. punkt slut. allt annat är snobberi…. nu har jag som sagt inte läst boken så det kanske är recensenterna som är snobbiga… för övrigt älskade jag Claus Beck-Nielsens dokumentärroman ”Självmordsaktionen”… jag utgår från att han aldrig varit där och då är den så sjukt välskriven

kettil Oregistrerad 2011-03-08 12:06
 

Jag håller inte med. Visst, bratsen från Bromma skildras inte så sympatiskt, men de övriga deltagarna beskrivs väl mer som en lite udda samling med lirare. Som man kan tänka sig att det är på en gruppresa till Nordkorea, det är ju inte direkt det genomsnittliga resmålet och antagligen inte heller genomsnittliga turister som åker dit.

Bärtås och Ekman själva har ju en väl dokumenterad förkärlek för det bisarra, det är bara att läsa deras tidigare böcker som tar upp ämnen som apmänniskor, galna vetenskapsmän och italienska new age-hippies som byggt ett underjordiskt tempel i en alp. Därför upplever inte jag att de sätter sig på några höga hästar, men det kanske är för att jag känner till dem sedan tidigare.

Jag tycker att boken var suverän och kan även varmt rekommendera duons två tidigare böcker, speciellt ”Innanför cirkeln” där de bland annat åker till irakiska Kurdistan.

Gustaf Oregistrerad 2011-08-08 15:19
 

Åh, tack. Jag hade precis samma känsla när jag läste boken. Att de gör ner sina medresenärer gör att jag inte sympatiserar med författarna och läsupplevelsen förstörs för mig. Att alla recensenter sen verkar tycka att det är jätteroligt att läsa om Brommapojkarna gör det ännu värre. Och det är inte bara de som framställs osympatiskt, Oksana m.fl. framställs också som lite korkade. Dessa människor kan ju inte försvara sig. Och ändå hade det varit ok om författarna hade haft någon form av självdistans, men de anser sig tydligen vara lite bättre än alla andra.

Elinko Oregistrerad 2013-06-09 14:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?