Jag har fått cykla genom Europa när jag legat bredvid min fru i sängen och läst mig till sömns. Tanken var en cykeltur till Indien.

Hello Money är en reseskildring och titeln syftar på första intrycket av indien att folk hälsade med ett smile och sedan ville de ha turisternas pengar.

Boken är en pojkäventyrsroman/reseskildring för tvåtusentalet. Två veganer ger sig iväg mot Indien på cykel. Vi bjuds på en massa möten, missöden och lyckoträffar. Lättsamt skildrat på en påhittig men ändå ganska rak prosa. Jag skrattar och njuter men skäms (på författarens vägnar) ibland för att det var så här jag ville och skrev när jag var 15. Det är väl underbart att det får finnas trycker jag ner min egen kritikerröst, den som fått mig att inte längre skriva så.

Herr Landahl låter sig själv fara iväg i fantasier och följer varje infall en bit när han skriver men sedan låtar han tråden, det infallet bara falla, för att följas av ett annat infall. Jag njuter men känner mig lite lurad, hade inte den där tegelstenen något med hela bokmuren att göra, ingick den inte som ett effektivt verkningsmedel i bokens form? Nej det var endast ett infall.

Själva Indien-delen kan jag lika väl vara utan, det är innan, resan dit, som jag tycker är rolig, bort med typ 100 sidor Indien så blir boken bättre. Detta är dock ändå en bok väl värd att läsa. Jag blir sugen på att resa och leva det fria resande livet. Pöjkarna är dock väldigt pk tycker jag, när en får reda på att de har dreadlocks så blir man inte förvånad, det var liksom bara pricken över i och veganer och miljökämpar är de naturligtvis. Det känns förutsägbart nästan tråkigt. Men man kan överse med detta för en skrattar och känner känslor under läsningen. Således med vissa invändningar mycket bra blir sammanfattningen då av denna köttbefriade resa.