Tom är ung, fattig och föräldralös, och helt utan storslagna framtidsutsikter. Han är med andra ord en perfekt fantasyhjälte. Att han dessutom råkar bo i staden London i en framtid när ett atomkrig för länge sedan har förstört det samhälle vi lever i idag gör det inte sämre. De städer som överlevt är numera rörliga, och i den enorma ödemark som en gång var Europa reser de runt och tar över varandra. Lagen om att den starke alltid vinner över den svage har upphöjts till högsta sanning och kallas för kommunal utvecklingslära.

Tom vet inte mycket om livet utanför sitt älskade London. Men tillfälligheter gör att han ramlar av sin stad tillsammans med den jämnåriga Hester, en vanställd flicka som också hon förlorat sina föräldrar, och som drivs av ett vanvettigt hämndbegär mot den som dödat dem. Motvilligt tvingas de samarbeta för att åter nå London, och naturligtvis är det inte bara sig själva de slutligen tvingas rädda utan hela världen.

Det är en fantastisk värld Philip Reeve har skapat. Den är visionär och hisnande, och fortskaffningsmedlen som gäller är luftskepp och gondoler. Boken är späckad med fantasirika miljöer och snillrika blinkningar till både litteraturen och vår egen tid. London är i sig också en roande marxistisk allegori – byggd i flera plan finns basen, motorerna och ångpannorna, längst ner, medan det översta planet rymmer överbyggnaden, med den bevarade St Pauls Cathedral och ingenjörsgillets högkvarter varifrån London styrs.

Det är dock inte alla städer som vill förflytta sig. Bakom en majestätisk försvarsmur i Himalaya finns Rörelsemotståndets centrum, och där upptäcker Tom att man kanske inte måste vara barbar för att föredra en bofast stad.

"De vandrande städerna" är rik på fart, humor och spänning, och nya vändningar, miljöer och uppfinningar presenteras i nästan varje kapitel. De teman som skildras är välkända – det handlar om att vara människa och vad det innebär, om kärlek, smärta och förlust, och om faran av både hämnd- och habegär. Det är oupphörligt spännande och fascinerande, men det saknas tid för eftertanke, och i viss mån djup. När människor dör utan att man hinner reflektera över det går det kanske litet väl fort fram. Men boken är så sprängfyllt sprittande och levande att man förlåter även det.