Hon hade tagit på sig sin fina rosa mohairkofta och under den en blus med broderad krage. Hon hade sin vackra svarta kjol med silvertrådar, och hon hade gjort i ordning håret och sminkat sig. Vi skulle äta frukost när mamma tittade på mig länge.
”Jag vill att du fotograferar mig, här vid köksbordet”, sa hon plötsligt.
Men jag kunde inte, för mamma hade sminkat sig som en påskkärring. För mycket av allt. Röda blossande kinder, skarpa ögonbryn och blått som blåtiror runt ögonen. Pappa låtsades inte se det. Jag ljög och sa att jag inte hade kamerorna med mig och mamma slog ner blicken. Det var som om hon visste att det var början till slutet, som att hon förstod att här hemma vid köksbordet kunde hon inte längre sitta.

2009 börjar det hända underliga saker med Lenas mamma. Plötsligt glömmer hon bort. Kan inte köra bil längre, minns inte hur man sätter på kaffebryggaren. Det finns en oro som sätter sig i väggarna. Vad ska man göra? Hon blir alltmer svår att känna igen. Lena själv är vuxen, i 40-årsåldern, och lämnade för flera år sedan Trollhättan för Stockholm. Hon har trivts med sitt liv där, har ingen större kontakt med sin familj, sina syskon, som lever så vitt skilda liv från hennes eget. Trollhättan har för henne enbart varit det trångsynta lilla samhället som inte accepterat hennes homosexualitet. Och det har inte funnits anledning att återvända. Förrän nu.

Nu är inte detta främst en bok om att återvända till sina barnhemstrakter. Inte fysiskt. Men under resan som Lena påbörjar följande år, med sin fru Maggan på den klassiska roadtrippen genom USA via route 66, är det mycket som hinner ikapp henne. På traditionellt sätt varvar Sjöström kapitel som utspelar sig i USA med kapitel som utspelar sig i Trollhättan året tidigare. Det är ett tacksamt sätt att berätta en historia på, om än lite väl beprövat. Det enkla språket gör att jag lätt glider vidare i berättelsen. Det finns en ärlighet som tillåter läsaren att komma ordentligt nära, vad det än handlar om. Vare sig det rör moderns insjuknande, som ju är gripande i sig, eller om det handlar om människor Maggan och Lena möter på resans gång. Jag märker hur jag ofta fastnar i olika grimaser när jag läser. Ibland vill jag gråta. Lika ofta fnissar jag till. Sjöström är duktig på att slå an strängarna på känsloregistret, utan att det känns sökt eller sentimentalt.

Det mänskliga psyket rör sig i så underliga irrgångar. En tanke leder till en annan, och det är sällan man helt och fullt hänger med. Det är också något Sjöström tagit fasta på, och låter inte alla Lenas tankar kretsa kring moderns Alzheimers. Snart hamnar vi i självrannsakan. Funderingar kring livets vändningar. Den ständiga svårigheten att vara i nuet, trots alla de upplevelser som route 66 erbjuder. Jag känner igen det där från resor jag har gjort. Hur hjärnan har så svårt att ta in den stora sevärdheten, på avstånd länge inplanerad i kalendern som en av livets stora upplevelser. Sjöström skildrar ambivalensen bra.

Naturen är fortfarande påfallande lik svenska fjällen med barrskogen. Men så känns det som Öland, eller Halland, för sand dyker upp. Trädstammarna blir rödare och torrare och bilkön ringlar fram mot en parkering. Jag anar att sikten är fri längre fram. Att det stora är alldeles i närheten. Jag vevar ner min fönsterruta. Det är fortfarande varmt, men det är klarare luft. Högre och lättare, som svensk sommar. Ljuset är stickigt. Jag tar med mig båda cowboyhattarna. Sätter på mig min. Den andra på Maggan. Hon skiner upp, lägger huvudet på sned och sätter tummarna i jeanshällorna.
”Du är snygg”, säger hon och synar mig uppifrån och ner.
Jag speglar mig i bilens fönster och andas in. Jag är snygg.

Lena och Maggan är härliga reskamrater att ha med sig under läsningen. Jag märker hur jag snabbt betraktar dem som levande människor, som jag gärna ”hänger med”. Det finns en lugn självklarhet i detta förhållande mellan två medelålders kvinnor, som levt ihop länge men utan att passionen dem emellan har gått förlorad. Trots det enkla språket och dess driv märker jag att jag läser ganska långsamt. Kanske är det den vardagliga stämningen som vilar över romanen? Det är inget negativt, det bara förvånar mig lite. Att det kan finnas en sån vardaglighet över att resa på route 66, USAs mest spännande väg? Thelma och Louises sista tillflyktsort, full av spännande stopp och sevärdheter? Fast inte är den en grå vardag. Snarare fungerar det vardagliga som en trygghet, något man känner igen sig i, som förankrar läsaren.

Ibland stressas scener över lite väl snabbt, för att motsäga det jag nyss sa. Jag får backa tillbaka några rader för att hinna med, de pratade väl nyss om att åka dit; och nu är de redan där? Jag hinner inte med och funderar över layouten, varför man inte varit tydligare i redigeringen med att hålla isär scenerna. Eller är det jag som är ouppmärksam?

Sammantaget är detta en fin debut med tydligt målade karaktärer, landskap och känslor. En bok som handlar om det som man lite slarvigt brukar kalla för det ”allmänmänskliga”; hur en människa hanterar sorg, stora förändringar, åldrande, och familjerelationer; och jag rekommenderar gärna denna bok som en varm kompis i vardagen.