Som en av George W Bush utpekade ondskans axelmakter är Iran ett land som oftast förekommer i nyhetsrapporteringar som kärnvapensanskaffare, finansiär av internationell terrorism och flitig brukare av grymma dödsstraff. Kort och gott ett land styrt och befolkat av religiösa fundamentalister som inte bara själva vill leva som på medeltiden, de vill dessutom tvinga oss i den friavärlden att göra detsamma.

Ja riktigt så illa är det väl inte ställt för de av oss som tar del av annan nyhetsbevakning än den som Fox News levererar. Men även om det varit en hel del nyhetsfokusering på de oppositionella krafterna, protester och oroligheter i Teheran såväl som demonstrationer av exiliranier så envisas ändå bilden av Ayatolla Khomeini och barn som frivilligt går över minfälten att leva kvar när man tänker på Iran. Därför blir en deckare som utspelas i Teheran intressant, inte bara som en deckare i en från ett svenskt perspektiv exotisk miljö utan även som inblick i ett land som ju trots allt ständigt är i blickfånget. Och det helt utan att Vem dödade Ayatolla Kanuni är någon politisk bok.

Intrigen är mycket enkel: en ung exiliranier, Narek Djamshid, uppvuxen i Frankrike åker tillbaka till sitt hemland för att i sin roll som journalist göra ett reportage inför presidentvalet 2005. Genom en slump följer han med sin intervjuperson, en kvinnlig islamisk feminist och tillika presidentkandidat, till justitiedepartementet för att träffa Ayatollan Kanuni. Oturligt nog har den gamle Ayatollan precis blivit mördad och de är de första att upptäcka det. Eftersom Kanuni är en höjdare inom Irans styre sköts utredningen av revolutionsgardet vilka inte behöver ta hänsyn till någon offentlighetsprincip utan kan agera som de själv finner lämpligt. Narek grips, släpps men hålls kvar i landet under utredningen vilket samtidigt ger honom möjlighet att tillsammans med den islamiska feministen och en sekulär f.d. minister från den första efterrevolutionära regeringen själv luska lite i fallet.

Men det är inte själva mordgåtan som klassisk pusseldeckare som är behållningen av boken. Mordgåtan utgör snarare en effektiv dörröppnare till att låta läsaren bekanta sig med alla olika sidor och fraktioner som utvecklat sig under den islamiska republikens trettioåriga historia. Det blir på ett okonstlat sett en utmärkt grund till såväl en historielektion som en god inblick i hur det är att leva i Teheran på 00-talet, och det från en hel rad olika perspektiv. Som läsare får vi följa den kristna armeniska minoriteten, den festande övre medelklassen, de oppositionella studenterna, de fruktade marxistiska folkets muhadjahedin, de två revolutionsgarderna och det styrande konservativa prästerskapet. Vi får uppleva både klassmotsättningar och den tungrodda byråkratin men framförallt se ett komplext land, fyllt av paradoxer och motsägelser som är så mycket mer än en ondskans axelmakt.

Språket är nedskalat och dialogen rapp och som läsare kan man ibland ha lite svårt att hänga med då scenerna ibland kan skifta lite väl snabbt. Samtidigt förstärker det för läsaren vad Narik upplever, ett kaotiskt Teheran som han inte känner till annat än vad som berättats för honom. I slutet finns däremot både en ordlista och en kortare historisk överblick över Iran vilka man ju kan göra små pausar för att bläddra i.

Byt därför nu ut Wallander som sommardeckare till förmån för Naïri Nathapétains debutroman, vilken på 267 sidor ger en helt okej spänningsupplevelse men även en ökad förståelse för ett land som också kommer att vara i nyheternas blickfång även under det nuvarande decenniet.