Recension

: Mitt Iran – en berättelse om kamp, revolution och hopp
Mitt Iran – en berättelse om kamp, revolution och hopp Shirin Ebadi
2006
Prisma
7/10

Med pennan som vapen

Utgiven 2006
ISBN 9789151845661
Sidor 261
Orginaltitel Iran Awakening
Översättare Karin Andrae
Medförfattare Azadeh Moaveni

Om författaren

Fotograf: Jeffre Henson Scales

Shirin Ebadi, född 1947, är advokat, domare, föreläsare, författare och aktivist. Hon blev Irans första kvinnliga domare. 1975 utnämndes hon till chef för domstolen i Teheran. Ebadi föreläser vid Teherans universitet och har skrivit flera böcker om mänskliga rättigheter i Iran. År 2003 mottog hon Nobels fredspris

Shirin Ebadi – Författarens hemsida.

Wikipedia – Mer om Ebadi här.

Sök efter boken

En av de sämsta böcker jag läst genom tiderna är nog Inte utan min dotter av Betty Mahmoody. Inte för att texten i sig är så väldigt dålig, eller i varje fall inte sämre än annan dussinlitteratur, och inte för att den självbiografiska historien inte är hemsk; Betty Mahmoodys berättelse om hur hon och dottern luras att följa med på "semester" till Iran för att där kidnappas/hållas kvar mot sin vilja hos sin fysiskt och psykiskt misshandlande make och hans släktingar är både klaustrofobisk och ångestladdad läsning. Betty Mahmoody utsätts för oförsvarliga övergrepp och kränkningar. Hennes upplevelser är rent ut sagt överjävliga.

Men. Vad som stör mig är de grova generaliseringarna som genomsyrar boken, uppdelningen i goda och onda nationer, onda och goda människor, eller kanske främst onda och goda folkslag. Amerikaner älskar frihet och jämlikhet, iranier däremot är onda onda onda varelser där männen är förtryckande kvinnohatare eller potentiella våldtäktsmän och kvinnorna känslokalla robotar, som förutom att gå i sina mäns ledband saknar all förmåga till moderskärlek.

Det luktar lite unket. Man behöver inte känna någon som kommer från/bor i Iran för att kunna räkna ut med lilltån att det självklart inte alls förhåller sig på det svartvita viset. Men ibland gör traumatiska upplevelser saker med oss som vi kanske egentligen inte alls vill. På samma sätt som böcker, eller filmer för den delen, gör saker med oss som vi kanske inte heller alltid vill.

Den som söker efter nyanser och är intresserad av privat och politiskt liv i Iran bör istället läsa advokaten och människorättsaktivisten Shirin Ebadis bok Iran Awakening (som ja, den här recensionen egentligen skulle handla om), som i svensk översättning fått den sympatiska titeln Mitt Iran. Även det här är en självbiografisk bok, men som tackgodegud saknar självbiografins ofta tendentiösa släng av självgodhet. Att det här är Ebadis egen tolkning av sakernas tillstånd är dessutom någonting hon starkt betonar (för ärligt talat, att förklara varför eller hur saker sker eller kunde bli som de blev är ju inte alltid det lättaste, även om det handlar om mycket mindre komplicerade grejer än revolutioner):

Den här boken är min högst personliga redogörelse för händelser som har haft avgörande inflytande på mitt liv. Det är inte en politisk redovisning av skeenden, inte heller har jag haft för avsikt att komma med någon politisk analys.

I Mitt Iran berättar Ebadi både sakligt och personligt om sitt engagemang för yttrandefrihet och kvinnors och barns rättigheter i Iran, något som, för att använda en underdrift, inte verkar ha varit en särskilt lätt match. 1975 när shahen, envåldshärskaren Mohammed Reza Pahlavi, fortfarande satt vid makten, utsågs Ebadi till chef för domstolen i Teheran. Och liksom många andra med förhoppningar om större makt åt folket stödde Ebadi, genom demonstrationer och med pennan som vapen, de oppositionellas strävan att störta shahen under revolutionen 1979 – bara för att upptäcka att hon, liksom många andra demokratiförespråkare, blev snuvade på konfekten när shahen väl var borta från tronen. I den nya republiken under ledning av Ayatollah Khomeini ansågs kvinnor till exempel inte längre "lämpliga" att vara domare. Ebadi degraderades till kontorsbiträde.

När hon slutligen efter många om och men fick tillstånd att utöva sitt yrke som advokat öppnade hon en egen byrå och inriktade sig på fall, ofta politiskt "farliga" sådana som andra advokater inte vågade ta sig an, där barns och kvinnors rättigheter blivit kränkta. I boken tas flera exempel på sådana rättsfall upp, men lika mycket som Mitt Iran handlar om Ebadis offentliga arbete handlar det om hennes eget privatliv med föräldrarna, döttrarna och den både uppmuntrande och respekterande maken som i stället för att motarbeta "ger henne råg i ryggen". Så någon nattsvart skildring av livet i Iran är det här inte. Vad Ebadi snarare gör är att skriva sig bortom stereotyperna, samtidigt som hon tar upp en rad intressanta frågeställningar. Vad händer till exempel med människor som växer upp i ett samhälle där det offentliga rummet är otryggt, där man aldrig kan känna sig riktigt säker och lita på någon, där allt du säger med största sannolikhet kommer att användas emot dig? Det tål att tänkas på.

Textutdrag (Visa/göm)

Helena Hansen

Publicerad: 2007-08-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-25 15:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2609

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?