Finns det människor som är fullständigt uppslukade av sitt eget utseende? Lea är en kvinna som upplever att hennes skönhet har en konstant inverkan på hennes omgivning, att den är något som alla reagerar på, och det verkar som om hon trivs rätt bra med det. Åtminstone nu när hon har etablerat sig ordentligt som konstvetare med sitt Galleri Albany och har fått rykte om sig att ha en bra blick. Hennes unge älskare Jens är också hennes högra hand på galleriet. Kort sagt har hon läget under kontroll. Vad är det då som får henne att vilja spela högt med en riskabel utställning? Det blir snabbt tydligt att hon har ett dolt motiv. Den enda som vet allt om hennes planer är bästa väninnan Mia – en tjej som tröttnat på allt prestationstänkande i tillvaron och skruvat ner på kraven för egen del.

I en annan del av staden finns Laura, som lever ett inåtvänt liv, näst intill helt avskärmad från yttervärlden. Hon är poet, med ett par publicerade diktsamlingar bakom sig, men av någon anledning verkar skrivandet ha stannat upp, ja hela hennes liv verkar befinna sig i ett pausläge. Långt borta, i Frankrike, finns Siri som är en framgångsrik fotograf som jobbar mycket med mode. Hennes jobb och privatliv har en tendens att flyta in i varandra. Kameran är alltid närvarande, påträngande. Även hon har en manlig kompanjon, Jean, som är lika besatt av att fånga den perfekta kroppen som hon är.

Romanen rör sig pendlande från nutid i Stockholm tillbaka till sent nittiotal i Paris och tidigt åttiotal i Skåne. Genom att möta kvinnorna som unga vuxna och tonåringar får vi fler och fler ledtrådar till på vilket sätt deras till synes helt olikartade livssituationer är sammanflätade med varandra.

När något händer som skakar om en på ett sätt som är så genomgripande att man ständigt återkommer till det i tankarna – vad gör man med den upplevelsen? Försöker man förtränga den eller väljer man att handla på ett sätt som kanske kan komma att skriva om historien så att den passar en själv bättre?

Det här är en roman proppfull med frågeställningar, en bok som inte lämnar en i fred varken under eller efter läsningen. Även om den formmässigt inte liknar Mara Lees två tidigare böcker Kom och Hennes vård så finns det teman som återkommer. Den oroande kopplingen mellan våld och sexualitet exempelvis eller dominans och underordning. Men om de tidigare böckerna lämnade stort utrymme för tolkningar, så blir Ladies tvärtom väldigt tydlig i sina orsakskedjor. Det kändes ovant i början med det utförligt beskrivande språket, ibland nästan lite gammaldags i stilen.

Hur uppstår arrogans? Vad får en människa att känna sig överlägsen, förmer, att se ner på andra? Vad skiljer den attraktion som får ligga och dallra i luften och som aldrig levs ut från den attraktion som verkligen leder vidare till ett möte? Här blir romanen som bäst, den spelar inte på att vinna läsarens sympati för karaktärerna, tvärtom borrar den sig in i de mest osympatiska sidorna och blottlägger manipulation och svek.

Detta är ett kompromisslöst drama med en hårt åtskruvad upplösning. Flera författare har använt gallerirummet/ performance som konstform i sina romaner, t.ex. Unni Drougge i Penetrering förra året. Inom performancekonsten finns historiskt en lång tradition av att tänja gränser. Jag tänker exempelvis på Yoko Onos Cut Piece eller Chris Burdens Shoot. Är det här vi befinner oss idag? Är publiken i den vita kuben (och i livet i stort) så blasé att det krävs alltmer extrema provokationer för att få synliga reaktioner?