Recension

: Live in the light of hope
Live in the light of hope Yoko Ono
2018
Bakhåll
8/10

Ger dig tid att stanna upp

Utgiven 2018
ISBN 9789177424802
Sidor 240
Språk engelska

Om författaren

Yoko Ono föddes den 18 februari 1933 i Tokyo. Som 18-åring flyttade hon till New York där hon utvecklade sin performancekonst. Några år senare flyttade hon tillbaka till Japan för att sedan landa i London 1966, där hon träffade John Lennon. De gifte sig 1969. Hon bor fortfarande kvar i The Dakota Building på Upper West Side i New York, där hon levde med John innan han mördades 1980.

Sök efter boken

Vad kan man säga om Yoko Ono? Att min vän Bobby skämde ut mig inför min farmor, när hon och jag satt och fikade, då Bobby med ett illvilligt leende spelade en av Yokos låtar på hennes och John Lennons postumt utgivna LP-skiva Milk and Honey 1984? Med berått mod tog Bobby och lade ner pickupen på Sleepless night – låten där Yoko stönar som allra mest och vred upp volymen.

Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Erik Stenkula

Publicerad: 2018-04-06 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-06 10:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7304

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?