Mitt första möte med Milan Kundera var på 1990-talet när jag läste litteraturvetenskap, jag minns inte vilken titel vi läste av honom där, men jag fastnade för hans språk och slukade under en period allt av honom som jag kom över. Samma sak som jag uppskattade då uppskattar jag nu: det där att få följa en annan människas tankar i mötet med litteratur, konst, musik och film. Inte det som är rent recenserande men de tankar som väcks av konsten och som skapar en världsbild hos människan. Jag blir inspirerad av Kunderas läsning och känner att jag vill börja anteckna flera av mina tankar när jag läser.

Den fråga jag ställer mig i dag och som jag inte minns att jag alls reflekterade över på 90-talet är frågan huruvida Kundera överhuvudtaget läser några kvinnor? Den frågan skaver lite och förtar lite av storheten i det annars så allmänmänskliga jag finner hos Kundera. Endast ett litet kort kapitel berör en kvinna, en tjeckisk exilförfattare, precis som Kundera själv. Han hyllar henne, men det framgår inte om han läst något av henne.

Om jag stör mig lite på de glömda kvinnorna i Kunderas bok så stör sig Kundera desto mer på alla verk av manliga 1900-talsgenier som vi valt att glömma. Vi minns kanske individerna, eller det vi reducerat individerna till, men vi har glömt verken och vad de förmedlar. Och jag tycker mig se en varning, att om vi glömmer vad dessa verk förmedlar, riskerar vi att upprepa 1900-talets mörka historia.

Han talar mycket om glömska, också om befalld glömska. I ett kapitel benämnt ”svarta listor” skriver han om konstnärer vars verk inte längre läses, lyssnas på eller bevittnas.

Var hämtar de svarta listorna sin kraft någonstans? Varifrån kommer de hemliga befallningar som de lyder? Från salongerna. Ingenstans i världen har de spelat så stor roll som i Frankrike. Tack vare den aristokratiska tradition som har flera sekler på nacken, och så tack vare Paris, där landets hela intellektuella elit flockas och tillverkar åsikter: inte genom kritiska studier, lärda diskussioner utan genom anslående formuleringar, ordlekar, briljanta taskigheter. (s. 56).

Ett annat tema som ofta återkommer hos Kundera är tvåspråkigheten och om hur det är att skriva på ett nytt språk men sakna ord från sitt första. Språk är en mänsklig konstruktion som utvecklas med människan och inuti olika språk ligger olika erfarenheter, något Kundera ofta återkommer till. Vad tvåspråkighet kan tillföra i litteraturen beskrivs i följande citat:

[Patrick Chamoiseau] tog sig friheter med avseende på franskan som ingen författare i Frankrike ens skulle våga föreställa sig att ta. Det var friheten hos en brasiliansk författare i förhållande till portugisiskan, en spanskamerikansk författare i förhållande till spanskan. Eller, om ni vill, friheten hos en tvåspråkig person som vägrar att i ett av sina språk se en absolut auktoritet och som har modet att vägra lyda. Chamoiseau kompromissade inte mellan franskan och kreol genom att blanda dem. Hans språk är franskan, fast förändrad, inte kreoliserad (ingen martiniker pratar så) utan chamosierad: han ger den den förtjusande sorglösheten hos det talade språket, dess rytm, dess melodi; han förärar den många kreolska uttryck: inte av ’naturalistiska’ skäl (för att införa en ’lokalförg’) utan av estetiska skäl (för deras lustighet, deras charm, eller för deras semantiska oersättlighet); men han har framför allt tillfört franskan friheten i ovanliga, självsvådliga, ’omöjliga’ ordvändningar. (s. 106).

Denna samling består av både kortare och längre, äldre och nyare essäer samlade i olika teman. Vissa är korta, flyktiga anteckningar medan andra är mer genomarbetade texter. Det är många, många namn som nämns och visst är det lättare att hänga med i de essäer som berör ett konstverk som man har sett eller en bok man läst. Men essäsamlingen kan absolut läsas med behållning även om man inte känner till alla gubbar som omnämns. Räkna emellertid med att läslistan blir påfylld efteråt.