Ellen Ekman tecknar numera sin serie Lilla Berlin för diverse både gratistidningar och etablerade tidningar, men jag har fått upp ögonen för den via facebook. So last year heter den första samlingen som nu kommit ut, men det är förstås enligt hipstertermer, där det bajsnödigt dagsfärska är det enda som är rätt nog. Lilla Berlins snabba segling upp på toppen, och det faktum att serierna ständigt delas vidare på just facebook, är i själva verket en mycket naturlig kontenta av det vi brukar kalla för fingertoppskänsla. Ellen Ekman har den. För att fortsätta med bajsreferenserna, så är fingret definitivt upp i anus på hipsterkulturen av idag.

”Lilla Berlin” är ett smeknamn för Möllan i Malmö. Av efterordet skrivet av förläggare Josefin Svenske får jag också veta att serien från början hette Möllan Deluxe, och startade när Ellen Ekman gick Serieskolan i Malmö. Malmö har de senaste åren etablerat sig som meckat för serietecknare, och störst av alla undergenrer är den feministiska. Det är inte utan att jag blir trött ibland på dem; Nanna Johansson, Liv Strömqvist, Karolina Bång, det kan vara övertydligt stundtals hur alla rör sig inom samma kontext och oundvikligen influeras av varandra. Lilla Berlin är lite annorlunda. Seriens styrka är dess gränslösa ironiserande av sin egen samtid. ”Det är mina vänner hon skämtar om”, skriver Josefin Svenske, och jag håller med. Det finns en hel kult av människor i yngre medelåldern, med My Little Pony-tatueringar, eviga CSN-lån och vårdjobb med drömmen om att bli konstnär en dag, ironiserande tröjor med gamla band från nittiotalet och med en ”chic” hund i minikläder i famnen, samtidigt som de skarpt ifrågasätter beslutet att skaffa barn.

Ibland handlar Lilla Berlin om mig. Jag har inga problem med det heller. Ellen Ekman är skarpt satirisk och dräpande, men hennes mål är framför allt skrattet. Människorna är alla lika oformliga; varken tjocka eller smala. Ibland varken man eller kvinna. ”Jag vill ju bara göra min autocorrect stolt någon dag!”, skriker den blåhårige från soffkanten, faller i sin kompis tröstande armar. Och männen som skrattar åt tonårstjejernas fascination över Twilight, och sedan gråtande börjar leta efter tältpinnarna när det annonserats ut att nya iPhonen har släppts. Det är det lugna konstaterandet att alla är vi lika goda kålsupare. Här skymtar inga politiska pekpinnar, men klockren samtidsgestaltning kräver inte alltid det.

Jag tycker också om den lilla amerikanska bulldoggen, som så tålmodigt provar kostymer mellan kapitlen. Batmandräkt? Friskis och svettis-tränare från åttiotalet? Kanske en pastellfärgad enhörning? Som icketalande kommentator är hen väldigt levande.

Precis som alla bra humorserier är boken beroendeframkallande och jag tänker ”bara ett kapitel till” fram tills den plötsligt är slut. Det är sant, alla serier är inte lika klockrena. Ibland är det som att Ekman har ett bra ämne, men inte riktigt får till det. Eller att ämnet faktiskt spelat ut sig själv på två rutor. Fyrarutors-systemet bestäms av tidningarna, förmodar jag, men det har sina nackdelar.

Hur ofta säger vi det inte; Hur kommer egentligen framtiden att minnas oss? ”Vi hade en global finanskris, massarbetslöshet, rasistiska partier vid regeringsmakten runt om i Europa och ett akut miljöhot”, som en av karaktärerna konkluderar så bra. ”Men ingen protesterade, ingen demonstrerade? Vad vi gjorde? Vi kollade på kattvideos.”

Lilla Berlin ligger så pass rätt i tiden, att jag redan nu oroar mig för hur Ekman ska utveckla detta om några år. Det är bara att hoppas att även hipsters utvecklas…