Recension

: Lilla Berlin 2
Lilla Berlin 2: Mina vänner Ellen Ekman
2014
Kolik förlag
8/10

Lilla Berlin – Stora människoskildraren

Utgiven 2014
ISBN 9789186509477
Sidor 159

Om författaren

Ellen Ekman är illustratör och serietecknare utbildad på Serieskolan i Malmö. Hon är född 1986 och uppvuxen i Stockholm. År 2011 tog hon paus från sina konststudier, flyttade till Malmö och börja plugga till serietecknare. Ellen har på mycket kort tid etablerat sig och sin strippserie som redan 2013 fått Nordens största seriepris Stora Ponduspriset och en egen öl på Stigbergets bryggeri. Ellen är en del av seriekollektivet Dotterbolaget.

Sök efter boken

Serien Lilla Berlin är verkligen bland det roligaste vi har just nu. Ellen Ekman har på pricken fångat vår navelskådande osäkra generation. En generation som inte alls håller sig till åldersgränser utan sträcker sig från 12 till 45, där det som binder ihop och skapar igenkänning snarare är den teknologiska revolutionen. En vardag där vi ständigt skapar om och marknadsför oss själva via vår smartphone, som enligt forskare blivit en extra kroppsdel utan vilken vi känner oss nakna och vilsna.

Lilla Berlin 2: Mina vänner är indelad i kapitel genom presentationer av de olika karaktärerna i form av figurerade ”Mina vänner”-sidor, där alla fått fylla i min barndoms klassiska identifikationsformulär. En bild på dig själv, namn, stjärntecken, bästa årstid, fritidsintressen, Jag älskar, Jag hatar och andra livsviktiga uppgifter man skulle kunna tänka sig. Karaktärerna är ibland svåra att hålla isär, trots att de uppenbart skiljer sig i mångt och mycket från varandra. Och jag funderar över valet att blanda allas berättelser, och inte skapa kapitel för varje karaktär, hade inte det varit kul? Samtidigt går berättelserna i klinch med varandra på ett sätt som kanske inte hade varit möjligt då.

För detta är ju också en del av grejen: att låta de olika karaktärerna ställas mot varandra, utsättas för varandra, brottas med varandra.

ekman1

I Lilla Berlin är de flesta medelklass, och av odefinierade åldrar – men jag gissar på ”över tjugo inte än fyrti”. I del två märker jag en ny sorts svärta jämfört med ettan. Nu märks klasskillnader, de som vi med den blå regeringen fått lära oss förneka. Nu märks livssituation: vilka slingrar sig ifrån att hjälpa till med flytten, vilka har fungerande relationer och vilka inte, vem får flytta hem till mamma när csn, extrajobb och lägenhet under studietiden inte går att kombinera? Vilka har, som min pappa skulle säga: ”pengar på bånken”, vilka har det inte? Rädslan för överklassens klädstil skildras, samtidigt som någon är snabb med att påpeka hur alla hipsters faktiskt också ser likadana ut. Våra rädsla att bli äldre, manifesterat av samlandet på my little ponies och star warsfigurer, möter här insikten om omöjligheten att bli äldre, när bostadsbristen och arbetslösheten tvingar oss att flytta hem till mamma igen.

En annan sak som tar alltmer plats är just teknologin. Ett tag känns det som att var och varannan serie handlar om samma sak: att utan dokumentationen av det vi gör, har vi inte riktigt gjort det. Vad är en tur till landet i den ostörda naturen, om vi inte kan twittra eller facebooka om det? Vad är en dumplingsmiddag utan den nerladdade dumpling-appen, det lilla quizet om dumplings och sedan förstås aktiviteten där vi tillsammans betygsätter våra aktiviteter. För vems skull? tänker jag alltid. För vår egen, förstås. För plötsligt är det så lätt att tappa bort egenvärdet i upplevelser. Som att man skulle vilja skrika till hela hipstermänskligheten: ”ha lite hemligheter, då!”

”Gör något som jag inte vet om, dokumentera det inte! Jo, förresten, skriv det i din dagbok, där du inte anstränger dig för att skriva fint om det, utan ärligt och rakt om det. Där du kan dislikea hur mycket du vill utan att någon kommer att se det, mer än du.”

Förlåt, jag var bara tvungen.

ekman2

Det ska bli spännande att se, om femtio år, ifall dessa serier är tidsdokument eller om vi lever likadant då. Som ungdomarna från fyrtiotalet, som inte skulle fatta att de rest i tiden om de såg retrohipsterns bakgårdsloppis, dök upp mitt i deras fascination över gjutjärnsgrytor och Rörstrands och radiokaka. Jag älskar att det får finnas en karaktär som benhårt tror på enhörningar, ifrågasätt honom inte. Jag älskar att det får finnas en karaktär som hatar barn. Jag älskar att människor förmodligen kommer att vara så här osäkra och bekräftelsesökande för all framtid, facebook och twitter eller ej. Och Ellen Ekman får gärna fortsätta skildra det.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-10-23 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-20 21:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5874

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?