Jan Stenmark är så väletablerad att det nästan känns tramsigt att introducera honom. Hans sätt att foga samman collage av bilder – ofta från 60-80-tal med korta, lakoniska kommentarer, lyckas ofta vara både otroligt underhållande och väcka existensiell ångest. Jag har haft ett kluvet förhållande till hans bilder av just den anledningen – jag älskar fyndigheten och estetiken, men ibland ger de mig helt enkelt för mycket ångest över tillvaron.

Med Kärlekens ÅÄÖ avhandlar Stenmark över omkring 200 illustrationer på temat kärlek och sex. Tyvärr upplever jag att det är något som saknas. Den vanliga igenkänningen eller absurda humorn uteblir, till förmån för en allmänt hö-hö-ig känsla som får mig att associera till slarvigt tecknade födelsedagskort längst ned i kortstället på In & Finn. Ni vet: ”Man blir inte yngre, men somliga fyller 40 för åttonde gången i år!”

Som när en bild på en man som tycks vara på väg att kyssa marken, försetts med några små suggestiva fartstreck över rumpan, som antyder en gungande rörelse, och bilden parats med texten ”Han inte bara kysste marken där hon gått”. Jag ser för mig hur bilden berättas av en finnig tonårspojke som flinar förväntansfullt när skrattet uteblir: ”Fattar du? Fattar du? Alltså inte bara kysser, han juckar också! På marken! För att hon gick där! Kul va?!”

Inom feministisk teori talar man ofta om male gaze. Och kanske är det Stenmarks male gaze som jag blir så trött på. På att jag tappar räkningen på hur många pinuppiga kvinnokroppar och bara kvinnobröst som paraderar förbi, men också på att skämten så ofta bygger på på stereotypa uppfattningar om hur män ser på kvinnor. ”Redan den iver med vilken han föste sin dotter mot bilen, borde ha fått mig att ana oråd.” Håhå! Fadern vet att hans dotter är ett dåligt parti, och nu ska den intet ont anande ynglingen få henne om halsen! Så dråpligt! En bild med en mans bakhuvud i förgrunden, och i hans blickfång en storbystad kvinna. ”– Jag tittar inte så mycket på TV. – Vad tittar du mycket på då?” Fattar du? Fattar du? Han tittar på hennes bröst! Istället för TV! Roligt va?!

En bild på en man som slår sönder ett kök, med en kvinna i förgrunden. ”Enligt henne var jag inte mig själv. Som om havet inte var havet när det stormar.” För våld i nära relationer är ju festligt, det märks på att det är ett återkommande tema. Det är faktiskt roligt när par slåss med glasflaskor. Ett annat återkommande tema är voyeurism. En man vill ”grunda med grannen”, dvs se på när hon klär av sig innan han har sex med sin partner. Någon annan gömmer sig i buskar för att titta på tjejer som badar. En tredje är en ensam man med kikare: ”Det var ju hon själv som gjorde sig till objekt genom att inte vilja träffa mig personligen”. En bild är en nyckelhålsvy över vad jag skulle gissa är lesbisk gladporr, med texten: ”Mina systrar om jag haft några.” En annan ett barn som tittar genom en dörrspringa: ”Sovrumsdörren ‘glömd’ på glänt var den enda sexualundervisning jag fick. Temat återkommer så många gånger att det gör mig obekväm. Eller ja, mer obekväm än jag redan var till följd av incestskämten.

Visst finns det bilder som jag tycker bättre om, som är fyndiga eller tänkvärda eller elegant sorgsna. En bukett på en kajkant, med texten: ”Maja hade inte dränkt sig, hon hade mönstrat på en polsk lasttrader när hennes man slocknat på bröllopsnatten.” Och bilden av ett par hånskrattande unga kvinnor i matchande outfits, med texten: ”Jag blev nervös och tappade brevet och dom skrattade så där som dom inte får skratta” väcker faktiskt lite av den där typiskt stenmarkska igenkänningsångesten.

Men för det mesta uteblir igenkänningen, och skämten faller platt. Boken är kanske roligare om man är voyeur.