När årets Augustnomineringar tillkännagavs för ett par veckor sedan var nog det första som slog mig att Emma Adbåges Naturen inte var med. Det hade jag väntat mig. Nog för att det måste vara helt omöjligt att välja ut bara sex riktigt bra barn- och ungdomsböcker att nominera, för alla olika åldrar och i alla olika former som finns. Men ändå.

När jag läser Linda Bondestams Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som är Augustnominerad – tror jag att jag förstår lite mer. Både den och Naturen är fantastiskt fina och kloka och roliga berättelser helt i sin egen rätt, men de påminner en hel del om varandra. Att samtidigt nominera två bilderböcker om klimatförändringar och hur naturen ändå överlever människan kändes kanske ändå lite mycket?

Fast om det i Adbåges drastiskt, mörkt roliga bok är de aningslösa människorna som står för berättandet, så lever vi ”lunsar” (så kallas vi nämligen), i Bondestams bok i periferin. Här är huvudpersonen istället, som titeln avslöjar, en liten axolotl.

Axolotl är en vattenlevande, akut hotad salamanderart, ett slags groddjur, som bara förekommer i Mexiko. Det märkliga namnet kommer från ett aztekiskt språk, och ska betyda ungefär ”vattengud”. Axolotl har både gälar och lungor, och blir den av med en kroppsdel så växer det ut en ny. Det är nästan som om den hade hämtats ur Bondestams och Ulf Starks tidigare prisbelönta Djur som ingen sett utom vi, faktiskt.

Den lilla axolotln i Mitt bottenliv föds i en skog av sjögräs, i en sjö nära en stor stad, som det enda kläckta ägget i en syskonskara på 987. Axolotln är visserligen ensam axolotl, men har det till en början ganska bra i sin sjö. Den hänger med sina släktingar tigersalamandrarna, går i skolan, spanar på de där lunsarna som bor på land, och samlar ”skatter” som de tappar eller dumpar i sjön. Den här skattsamlingen för på ett roligt sätt tankarna till Ariels samlande i Den lilla sjöjungfrun, även om denna samling är något uppdaterad. Här finns till exempel en smartphone, med vilken axlotln och de andra salamandrarna tar knasiga filter-selfies och kollar på Star Wars-filmer.

Tillvaron på sjöbotten blir långsamt deppigare och mest indirekt förstår vi som läsare hur illa det är, med föroreningar och allt större klimatkatastrofer. Bondestams djupblå vatten – hennes färger är verkligen ljuvligt mättade – färgas svart av sot och elände, och på land brinner det. En monstervåg sköljer över världen. Axolotln kastas hit och dit. Det blir tyst och mörkt.

Så, plötsligt, tänds ett nytt hopp. Läser man mellan raderna har kanske mänskligheten lyckats utrota sig själv, men för axolotln är tillvaron långt ifrån över. Livet fortsätter.

Det är en märklig sak, att göra en så charmig barnbok om mänsklighetens undergång, och om konsekvenserna av vår framfart med miljön omkring oss. Hur blir det inte deppigt och alldeles för oroande för att läsa för barn?

En nyckelkomponent är Linda Bondestams bilder, som är så finurligt färgstarka, dramatiska och kul. En annan det begränsade, lite naiva berättarperspektivet. För axolotln går det ju faktiskt bra. Hur bra som helst. Och som människa känner man nog mest att ”Hallå, jag vill ju också vara med och se vilka nya former livet tar sig, vart världen tar vägen med oss! Jag vill inte dö ut, jag vill leva! Nog måste vi kunna styra upp det på något sätt?”