En deckare som utspelar sig i ens hemmiljö, i ens egen by, en kommundel med omkring tusen invånare. Då måste jag bara läsa även om det genast ska sägas att någon inbiten deckarläsare är undertecknad inte alls. Men nu – ett undantag.

Redan på boken I rättvisans blods första sida får vi läsa om hyreshuset Pärlan i centrum av Oravais där ”lull-lull” snart ska pryda fönstren. Alla vi som någorlunda följer österbottniska nyheter och politik känner igen uttrycket ”lull-lull” och småler, och ja, visst kan man kalla allsköns glitter, bjäfs och krams i fönstren i jultiden för ”lull-lull”. Ganska så fyndigt.

I Pärlan med havsutsikt och kvällssol bor bokens huvudperson Mija Wadö, polis stationerad i Vasa. Och den nyfikna, pladdriga granntanten vet något som sedan leder Mija Wadö en mördare på spåren. En mördare som med jämna mellanrum får komma till tals i boken – i insprängda kortare kapitel – när läsaren inte följer Mija Wadös vardag i tjänsten och i privatlivet.

Några kvinnor får sätta livet till. Den första är småbarnsmamman och ”hemmanfrun” Ulrika. Med söndersparkat huvud och blåslagen kropp hittas hon en morgon utanför sitt hem medan den drickande maken supit bort sig på en pokerkväll. Misstankarna faller förstås på honom – känd misshandlare som han är. Nästa offer är en ensamboende rullstolsburen bokförare som mördas brutalt i sin stuga. Följande offer blir nästan företagsledaren Veronica Franzén bosatt på ”gräddhyllan” Bockberget i spatiös villa – men hon klarar sig tack vare en påpasslig motionär. Och i bokens sista kapitel ännu ett offer bland stenarna i stenparken vid Fjärdsändan. Alltså en riktigt rejäl cliffhanger in i nästa bok i serien …

Intrigen är myllrande och här finns allsköns mänskliga svårigheter och ja, även glammigt ”lull-lull”: missbruk, misshandel, gråt och ångest, gamla och nya oförätter, dåligt självförtroende, barnkinder randiga av gråt, dejtning och sexleksaker, spirande romantik, dyra viner och inredningar, femtiofemåriga damer som tar för sig, gubbiga chefer, bultande mellangärden och sexiga outfits, psykiskt illamående och diagnoser, självmord och knark … Boken hittar säkert sina läsare som gillar att underhållas av det ena och det andra smarrigt smaskiga.

Händelserna skrivs raskt fram i relativt många och korta kapitel. Möjligen är intrigen är något överlastad med en mängd mindre detaljer om smånoppriga HM-jumprar, magert kylskåpsinnehåll och småkäftande om bullar vid kaffebord. Dialogerna, svordomarna är många och personernas egna funderingar. Könsrollerna är förvånande förlegade: ”snutmorsan” och ”38-årig hemmafru” – finns de? Och kanske en otäck karlslok också kunde ha strukit med nu när mördandet börjar? De finns.

Men å andra sidan, visst rycks jag med och vill läsa mera, vill veta hur det ska gå och vem ”gärningspersonen” är. Visst är det intressant att läsa om platser där man själv rört sig hela sitt liv: om det så är Bockberget eller Öurstranden eller Masunin. Jag skulle faktiskt gärna läst mera om lokala miljöer och stämningar så det hoppas jag på i nästa bok. Brott i unika miljöer är en trend – nu tänker jag på alla deckare i Gotlandsmiljöer eller de många verken i ”Norrland-noir”-genren. Jag blev onekligen riktigt skrämd och ser mig numera om på Oravais vägar. Novemberkvällarna är mörka.

Och jag anade inte – inte alls förrän riktigt i slutet vem denna mördare kunde tänkas vara och vad rättvisan riktigt handlar om. Och brottsutredare och poliskonstapel Mija Wadö förblir något lös i polisuniformskonturerna – vilka hemligheter pantar hon på i sitt trettiosexåriga liv?